Livet med en 2,5-åring

Ni som vet ni vet… Denna ålder alltså. Såååå underbar men fan så jävlig också, rent ut sagt!! Min son är alltså 2,5 år och är inne i en riktig trotsperiod. Tycker den har varat i en evighet och jag ser inget slut. Trots, trots, trots!!!

Så himla tråkigt att starta dagen med bråk när man lite senare ska lämna honom några timmar på förskolan. Så var det idag 🙁 Nu sitter jag här med en stor klump i magen och tårar i ögonen. Ångest för att jag skrikit på honom. Dåligt samvete för att mitt tålamod tog slut. Men när man samtidigt har en 3-månaders bebis som äter flera gånger på nätterna så är man inte alltid en superpigg mamma med jättebra tålamod. Tyvärr! Längtar så tills jag får hämta hem min lilla pojke och ge honom en stor kram!

Han kan vara världens underbaraste unge också såklart, eller han ÄR världens underbaraste unge. Så himla go, snäll och omtänksam. Får ofta höra ”mamma jag älskar dig”, ”jag saknar dig mamma” och liknande saker. Min fina kloka pojke!

2-3 års åldern är tuff men samtidigt är denna ålder så himla underbar. Det händer så mycket och det är nästan som att man ser sitt barn växa för var dag som går. Willem har alltid varit väldigt långt fram när det gäller språket. Ingen som träffar honom tror att han endast är 2,5 år. Har till och med fått höra att han skulle kunna vara 2 år äldre, och jag håller med. Han pratar långa meningar, böjer ord han endast hört en gång och kan sätta in dem i ett annat sammanhang utan att det blir fel. Dessutom är han på gång och lär sig engelska. Räknat till 10 på engelska har han kunnat väldigt länge och nu är det lite småfraser han börjar snappa upp. Älskade unge!

Det roligaste just nu är att han har börjat ställa frågor till mig och Henke. Han formulerar dem så himla bra så vi blir alltid helt mållösa. Det kan vara till exempel ”vart har du varit mamma, har du varit ute och träffat kompisar?” eller ”tycker inte pappa om den maten? Vill pappa hellre ha kyckling”? Helt otrolig! 🙂

Vill även passa på att ge en eloge till alla er där ute som just nu går igenom samma eller har gått igenom det. Och till er som har det framför er – det tar slut! Sägs det 😛

barn

Willem

Kommentera

Barnen driver mig till vansinne…

Jag vet inte vart jag ska börja så jag börjar väl med det klassiska – jag älskar mina barn. Verkligen! De är det bästa jag har. Två ovärderliga skatter och jag är evigt tacksam att just jag är deras mamma! MEN de driver mig till vansinne. Japp man får säga (skriva) så…

Ta igår kväll/i natt som exempel. Jag går och lägger mig kring 22 och ska söva Isabella bredvid mig, precis som alla andra kvällar. Men hon vägrar. Ingenting duger och hon bara gnäller och gnäller. Efter två timmar får jag panik och lämnar henne i sängen medans jag går på toa och andas lite nya krafter.

Jag går tillbaka och lyckas mirakulöst nog få henne att somna nästan direkt. HALLELUJA!! Jag lägger mig ner ordentligt, drar upp täcket, sluter ögonen och ska precis till att slappna av då jag hör det välbekanta ljudet av en kaskadspya. Isabella har som vanligt spytt ner hela sitt skydd hon ligger på så bara att tända lampan, torka, hämta nytt skydd och nya kräkdukar och bädda rent vid henne.

Denna gången hinner jag inte ens släcka lampan och lägga mig ner innan nästa spya kommer. BAM! Precis lika blött igen…… Nu är frustrationsnivån hög vill jag lova. Efter ytterligare en och en halv timme somnar hon och alla i familjen sover UTOM jag, som vanligt… Varför, varför, varför kan inte jag bara få sova för en gångs skull? Jag har inte sovit ordentligt sen jag blev gravid och med inte ordentligt så menar jag extremt lite och väldigt upphackad sömn.

Tycker den här bilden som cirkulerar på sociala medier är lite rolig, eller rolig och rolig egentligen är den väl inte speciellt rolig men…

mammalivet

Jag tycker ju tyvärr inte om kaffe så jag antar att jag får hålla tummarna för den lilla lilla skärvan i turkost längst upp. Kanske finns det magi. Annars känns ju den röda delen ganska pricksäker…

I alla fall tillslut efter, jag vet inte hur många timmar eftersom jag inte vågade titta på klockan, så somnade jag och då var det inte länge kvar till nästa amning och den efterföljdes av morgonen. Isabella sov då som en stock så så långt var ju allting lugnt. MEN det finns ju en storebror i huset och han ville ju absolut inte sova utan skulle vara vaken och leka och ha sig. Jaha, godmorgon då!!

Varför kan inte båda barnen bara sova samtidigt? Är det någon som har ett vettigt svar på det? En annan sak som jag har funderat på är detta med mammaledighet. Varför heter det ”mammaLEDIG”. LEDIG??? Ledig förknippar jag med sömn, avkoppling, ”jag-gör-vad-jag-vill-när-jag-vill-tid och dylikt. Inte jour och arbete dygnet runt 24/7.

Visst att ha ett barn det var ledighet. Det var fasen lyx. Herregud vad skönt det var att vara mammaledig med första barnet. Jag kunde sova nästan hela tiden när han sov och hade hela dagarna på mig till att göra allt och ingenting.

Nu när jag är hemma med två stycken småbarn varav en har treårstrots delux så känner jag inte alls av denna lyxiga ledighet. Det är mer ett konstant kaos. I 8 veckor har jag varit hemma med två småbarn och har inte kunnat rasta den större på något vidare bra sätt pga sjukdomsrisken. Frustrerande!

Nästa vecka ska dock Willem börja på sina 15-timmar på förskolan och jag kommer kunna andas lite mer. Tror jag 😉 Men nu ska ni få höra något konstigt i denna kråksång – jag har lite smått ångest inför att han ska börja på förskolan igen!! Trots allt det ni precis läst ovan så tycker jag alltså att det är superjobbigt. Jag kommer sakna honom något extremt. Jag är ju van vid att alltid ha honom nära mig eftersom jag haft det i 8 veckor nu.

Hur mycket han än trotsar, bråkar och säger emot och hur mycket Isabella än skriker, kräks och vägrar sova så ÄLSKAR jag dem över allt annat och jag skulle aldrig för något i världen vilja byta bort dem eller byta bort denna mammaledighet. Jag får chansen att spendera värdefull tid med mina underbara barn och det är fantastiskt. Sen att dygnet består av väldigt mycket gap, bråk och skrik är en annan sak för däremellan finns det kvalitetstid och kärleksfulla stunder som betyder allt! Jag skulle gärna vara mammaledig många många år till!

Någon som känner samma? Hur var skillnaden mellan ett och två barn för er? 

Barnen

barnen

Kommentera