Kroppspositivism

Hej hallå bloggen och alla läsare. Uppdateringen här är just nu usel men jag ser att ni inte slutar kika in här ändå – tusen tack ♥

För några dagar sedan postade jag ett inlägg på Instagram som blev väldigt uppskattat. Därför tänkte jag lägga ut det även här (se nedan) för de som inte redan sett det. Planen är att uppdatera bloggen med något nytt imorgon 🙂 Ha det fint!! ♥

Vet ni? Jag har kommit till en punkt där jag slutat jaga den perfekta kroppen. På min Bucket list står det ”komma i mitt livs form”. För ett tag sen slog det mig – jag är ju där!! Det här är livet så som jag vill leva det och det här är min kropp, rimligtvis borde det då vara mitt livs form. Jag är stark, pigg, smärtfri (för det mesta) hälsosam och jäkligt snygg. Vad mer behövs?

Jag är inte villig att lägga ner den tid som krävs för att kroppen ska bli enligt mitt ”perfekta ideal”. Varken i mängden träning eller i den strikta kost som krävs. Jag tränar för att må bra, för att orka leka med mina barn, för att vara frisk och smärtfri och jag äter för det mesta väldigt bra och får i mig allt jag behöver.

Detta balanserar jag upp med att ibland unna mig en massa gott. Det är så jag vill leva! Därför är det väldigt dumt att vara missnöjd med kroppen när jag aktivt väljer att inte lägga ner den möda som krävs för att nå ”perfektion”. Jag är stolt över min kropp. Jag älskar min kropp och jag är så förbaskat less på de stunder då jag vill ”vara bättre”. Jag är redan bättre! Jag är i mitt livs form!! ❤️
.
Resan till Marocko var det stora provet för mig. Och vet ni vad? Inte en endaste gång var jag missnöjd med min kropp eller tänkte en elak tanke!! Varken i solstolen i bikinin eller när jag såg mig själv på kort från alla möjliga vinklar. Det kändes så himla befriande! Hejdå elaka troll uppe i huvudet 👋👹

Kommentera

Godaste dadelbollarna med protienellagömma

Alltså hörrni!! Jag har hittat på godaste grejen. Eller den kanske redan är ”uppfunnen” men för mig var detta nytt. Häromdagen så testade jag att baka dadelbollar för första gången och jag blev riktigt positivt överraskad. Hela familjen älskade dem och jag kan inte fatta att något som varken innehåller smör eller vitt socker kan vara så gott. Sen kom jag på den bästa idén någonsin – Dadelbollar med fyllning utav Proteinella!!! My gaaaad!

Så idag testade jag det. Jag gjorde dadelbollarna precis som förra gången. Skillnaden nu var att jag började med att ta fram Proteinellan och la små klickar utav det på ett fat. Fatet ställde jag sedan i frysen i ca 20 min.

När jag sedan skulle rulla bollarna så såg jag helt enkelt till att en klick stelnad Proteinella fanns med i mitten utav varje boll. Enkelt va? Det var det! Och så sjukt jäkla gott. Jag är kär!!!! Helt ärligt godare än vanliga chokladbollar. Här nedan ser ni receptet på dadelbollarna:

20 färska dadlar som du tar ut kärnorna ur

2,5 dl fiberhavregryn

1 dl naturella cashewnötter

2 tsk vaniljpulver (OBS ej vaniljsocker)

4-5 msk kakao

Kaffe, styrka och mängd efter eget tycke

1 nypa flingsalt

Mixa allting i en matberedare och se till att det är ordentligt blandat och malet. Inga klumpar eller bitar. Jag mixade dadlarna först, sedan hade jag i torrvarorna och sist kaffet för att jag skulle kunna avgöra mängden på det. Rulla sedan bollar med Proteinella i och ha på kokos. MUMS!!!

Att något så nyttigt kan vara så fruktansvärt gott!! ♥

Kommentera

Bort med orimliga kroppskrav!!

”ALLA på Instagram är ju så jävla snygga. Så perfekta. Men inte jag”.

Hur många har tänkt så? Hand upp!!

Jag gör INTE det nu för tiden. Jag har ledsnat. Jag orkar inte med någon typ av press, krav, ångest eller orimliga krav. Som detta med celluliter.

Många såg säkert mitt inlägg igår på Instagram. En bild på mig i baddräkt på stranden. Celluliter på rumpa och ben. Det är så jag ser ut. Har alltid gjort.

När jag varit som mest vältränad – celluliter. 15 tyngre och gravid – celluliter. 10 kg mindre och smal – celluliter.

Jag tränar mycket, äter oftast bra, dricker mycket vatten och har aldrig rökt en cigarett i mitt liv – ändå har jag massvis med celluliter.

I vissa ljus syns de inte men i andra syns de överallt. Det kryllar av dem. Jag avskyr dem och skulle jag få välja skulle jag självklart inte vilja ha dem. Vem vill det?

Men gör det mig mindre vältränad för att jag har gropar i huden? Nej det tycker jag inte.

MEN det tyder på att min kropp inte fungerar fullt ut. Det är stopp i systemet och kroppen kan inte göra det den ska. Det är där LPG kommer in.

Men varför har då LPG-terapeuten så mycket celluliter? Hon som jobbar med att få bort dem.. Kort och gott – jag behandlar i stort sett aldrig mig själv.

Som jag skrev på Instagram – kocken äter mest snabbmat. Skomakarens barn har trasigast skor och LPG-terapeuten mest celluliter 😂

De gånger jag faktiskt har behandlat mig själv så har jag sett förbättring men eftersom jag inte gör det regelbundet så får jag inget bestående resultat. Dåligt prioriterat av mig själv helt enkelt.

Men det detta inlägg skulle handla om – jag är så förbaskat less på att vi tjejer ställer orimliga krav på oss själva. Jag också.!!

Bikinisäsongen kom och jag hade lika mycket celluliter som alltid. Vad hände? Jo jag fick tankar som ”hjälp, var ska folk tänka? Med mitt yrke liksom. Och jag som tränar så mycket”.

Det händer väldigt ofta att folk känner igen mig på olika ställen. Folk som följer mig på Instagram eller läser min blogg. Och jag tänkte då att det är pinsamt att de ska se hur ”illa det egentligen är ställt med mina ben”.

Just på grund utav dessa idiotiska tankar så la jag upp det där inlägget på Instagram igår. Jag är inte en person som skäms. Jag är inte en person som gömmer mig, står dold i vassen eller som inte tar plats. Så vad fasen kom de där dumma tankarna ifrån?

Uppenbarligen kan alla drabbas av pressen och kraven på att vara ”felfri”. Men jag vill inte vara felfri. Jag vill vara mig själv. Hela tiden och överallt!!!

Puss på er ❤️

 

Kommentera

Detta måste upp till ytan!!

Först och främst vill jag bara säga TACK till er ALLA som så flitigt läser min blogg. Det motiverar mig att fortsätta skriva. Lämna gärna en kommentar eller så ibland så jag ser vilka ni är som läser. Vore roligt! Jag ser ju bara att ni är många 😉

Sen vill jag återigen ta upp ämnet ÄTSTÖRNINGAR. Ett ständigt aktuellt ämne som trots sin frekventa omnämning i sociala medier ändå innehåller en hel del som folk inte tycks ha koll på. Som till exempel en hel ”kategori” i ämnet ätstörningar – ortorexi. Alla vet om anorexi och bullemi men ortorexi har av någon anledning fallit bakom dem och tas sällan upp till ljuset.

Det är synd för jag tror den typen av ätstörning är SÅ vanlig och det är också den som utåt sett är svår att se. Den är även svårt att inse själv att man har. Man är ju hälsosam för fasen… Eller? Att dra en gräns mellan hälsosam och manisk är svårt och kanske är linjen på olika ställen för olika människor.

För mig är det definitivt varningsklockor när stora delar av dagen uppgår åt att planera in så mycket träning som möjligt, fundera på hur minsta intag påverkar vikten, pressa sig själv, tänka negativt om sin kropp, väga sig frekvent och liknande. Det är i mina ögon inte hälsosamt utan jag skulle placera in dessa beteenden under begreppet ortorexi.

Jag möter en mängd olika människor i och med mitt yrke som LPG-terapeut. En del vill bara tyst ligga och njuta av behandlingen medan en del vill prata och ventilera sig. Jag stöter då ibland på människor som jag tycker uppvisar tydliga varningstecken. Kvinnor med tankar kring kost, träning och sin kropp som inte alls känns hälsosamma och sunda.

Detta skrämmer mig och gör mig ledsen samtidigt som jag blir otroligt tacksam att de vågar öppna sig och jag då får en liten chans att på något sätt hjälpa dem. Att lyssna och kunna förstå deras tankesätt då jag själv befunnit mig där är ofta väldigt uppskattat.

Jag är helt säker på att otroligt många fler (!!!!) tjejer och kvinnor, och säkerligen även män, därute lider utav just ortorexi och jag tycker att det är viktigt att hålla diskussionen om detta uppe, ständigt. Den får aldrig dö ut.

Eftersom jag själv lidit av denna ätstörning så ser jag det som en uppgift jag har – att sprida informationen vidare, att hjälpa dem jag kan och att aldrig någonsin lägga på tabulocket.

Vill du läsa tidigare inlägg om ortorexi så klicka HÄR!

Vill du ställa frågor eller liknande privat så maila info@ellinorhofstrom.se ♥

Kommentera

Halvtid på Kickstart 2018

Idag är det halvtid på Kickstart 2018 och hela 3 veckor har alltså passerat. Bara sådär, jättefort! Första veckan och några dagar på vecka 2 gick jag all in och följde kostschemat slaviskt. Träningen har jag gjort min egen sedan dag ett. Det passar mig bättre. Och nu har jag även ”fuskat” lite här och där.

Vill egentligen inte kalla det fusk då det är helt medvetet, och med gott samvete utvalda tillfällen så som Isabellas kalas mm. Jag vill inte köra stenhårt på kosten 6 veckor och sen känna att ”YES jag är i mål, let’s eat everything”. Jag vill istället hitta en sund balans då jag faktiskt kan gå ut och luncha med vänner och beställa vad jag vill ibland och kunna unna mig lördagsgodis osv. Det är livskvalitet för mig men alla är vi olika.

Jag har trots mina ”fusk” ändå fortsatt att minska i volym och vikt så jag känner att jag har hittat min balans och en sund kosthållning som funkar för mig och som kommer funka livet ut och inte endast i 6 veckor. Känns underbart!

Sen är det även superviktigt att det går i ett långsamt tempo för mig, eftersom jag har en historia med ätstörningen ortorexi. Skulle jag fortsätta köra all in på kostschemat så vet jag att jag hade tappat i vikt alldeles för fort, för min kropp svarar sjukt bra på detta upplägg och jag vill inte att det ska gå fort. Jag vill ta det i ett lugnt och hälsosamt tempo där jag känner att jag kan behålla ett sunt tänk och inte bli manisk på någon punkt.

Vad har hänt på kroppen då? Resultaten nedan visar den totala förändringen på alla tre veckorna.

Vikt: -3,1 kg

Armar: – 1 cm

Midja: – 5 cm

Mage: – 8,5 cm

Stuss: – 7 cm

Lår: -1 cm

Helt galet bra resultat tycker jag och detta genom att äta helt vanlig mat i stora mängder, fett, protein OCH kolhydrater. Mycket kolhydrater. Och även unnat mig lite gott då och då. Jag tror inte på svälta-sig-dieter och annat skit utan jag tror på en sund kosthållning som håller livet ut. Jag har garanterat hittat min.

Vill du också ha en kostschema? Kontakta CRfitness på info@crfitness.se

Kommentera

Följ dina drömmar

Jag såg en artikel där de hade intervjuat flera kända kvinnor och frågat dem vad de skulle vilja ha sagt till sig själva när de var 20 år. Ska man kort sammanfatta alla svaren så handlade det om att lyssna till sitt hjärta och följa sina drömmar. Tänker man efter så kan man ju säga att de egentligen betyder samma sak.

Som jag tidigare skrivit om så är vi människor extremt duktiga på att skjuta upp saker. Vi lägger till ett OM framför väldigt mycket saker. OM vi flyttar. OM jag blir rik. OM jag skulle våga. OM OM OM!!!

Många lägger också till ett NÄR. NÄR jag blir ditten eller datten. Problemet är oftast att det där NÄR:et aldrig blir av. Vad är vi då så rädda för undrar jag? Varför är vi ofta rädda för att satsa på det vi verkligen vill?

Skulle jag snabbt gissa så tror jag att de flesta kanske inte ens vet vad de vill. Många tänker att det är något de ska komma på i framtiden (när de blir vuxna). Den där framtiden tycks dock alltid hamna längre och längre fram.

Synd tycker jag! Istället borde man bara sätta sig ner med papper och penna och skriva ner exakt vad man vill göra och vart man vill komma med sitt liv. Vad har man för drömmar, visioner och önskningar. Vad säger hjärtat?

Om jag får tro en gång till så tror jag många tycker att deras drömmar är ouppnåeliga. De känns som en slags omöjlig utopi som man aldrig någonsin kommer nå. Varför undrar jag då? Vad är det som hindrar just DIG att nå DITT mål? Tänk efter! ♥

Följ dina drömmar

Kommentera

Fuck you kroppsångest!!

Ibland kommer den där fruktansvärda känslan bara krypandes – kroppsångesten. Den är vidrig! Totalt jäkla vidrig! 


Sedan operationen så har jag varit extremt stillasittande. Jag har mått illa och haft en jättestor uppsvälld vätskefylld mage vilket har gjort att jag inte har kunnat äta stora portioner. Jag har småätit under hela dygnet och vaknat hungrig mitt i natten och då ätit smörgåsar och dylikt.

Jag har varit trött och min IBS har mått riktigt dåligt utav detta småätande. Att kroppen har ökat betydligt i volym utav svullnad och själva operationen är helt förståeligt med tanke på kosten och den obefintliga motionen.

Men vet ni vad? Jag bryr mig inte ett jota. Nej jag vill inte må eller se ut såhär men jag får ingen panik eller ångest för jag vet exakt hur jag bör äta för att få tillbaka min kropp. Jag vet att jag när kroppen är redo kan gå tillbaka på mitt kostschema och jag kommer få snabba resultat. Och idag kände jag att jag var redo. Jag kan äta normala portioner och jag kan då hålla mig ifrån detta småätande så nu kör jag igång med mitt kostschema.

Längtar efter att inte behöva känna mig trött, uppsvälld och pluffsig och jag vet att den känslan inte är långt borta bara jag äter det jag ska i den mängd jag ska. Jag vet också att många därute tror att ett kostschema är någon slags diet likställt med LCHF, 5:2 och allt annat (skit). Men det är det INTE.

Ett kostschema lär dig vad just DU behöver äta på en dag för att kroppen ska må bra. Det visar vilken mängd du behöver få i dig utav fett, protein och kolhydrater och ett kostschema förbjuder absolut inte vissa livsmedel. Det är ingen diet utan det är mer en form av kunskap. Man äter vanlig hederlig mat och portionerna är inte små kan jag lova.

Jag blir fruktansvärt provocerad när folk tror att man bantar när man äter efter ett kostschema. Många tar förgivet att allt handlar om att bli smal och få en ”perfekt kropp” när det egentligen för mig främst handlar om att få i mig den energi min kropp behöver för att orka vara en bra mamma och fru, slippa problemen med IBS:en samt orka träna så som jag vill. Att få bort svullnadskänslan är ett plus i kanten. Jag har inga planer på att gå ner i vikt och jag vet ärligt talat inte ens vad jag väger och kunde inte bry mig mindre.

Jag har många gånger fått höra att jag ska ta det lugnt, njuta av tiden som mammaledig och acceptera min nya mammakropp så som den är. Att äta rätt verkar vara något som sticker många i ögonen men att leva på kaffe och godis en hel dag som många mammor gör anses vara helt normalt. Hur går det ihop? Vilken kropp mår bra utav den kosten? Vem orkar vara en bra mamma utan tillräckligt med energi eller rätt energi?

Jag säger i alla fall FUCK YOU kroppsångest du kan inte nå mig eftersom jag sitter på kunskapen om vad just min kropp behöver och jag vet att jag kan fixa denna ”situation” i ett nafs. Det är en underbar känsla vill jag lova! Den kunskapen tillåter en att vid vissa tillfällen i livet kunna sväva ut utanför ramarna eftersom det är enkelt att komma in på rätt spår igen.

Vill du också ha ett kostschema som är uträknat efter just dig, dina mål och din kropp? Kontakta CRfitness. Tryck HÄR.

(Bilderna nedan är från carolinesnyttigheter.se) 

Kommentera

Vad är hälsa för dig?

Hälsa. Hälsosam. Sund. Välmående. Men vad innebär egentligen ordet hälsa? Finns det ett givet svar? 


Jag skulle vilja svara nej på den sista frågan. Det finns inget givet svar. Jag tror hälsa är olika för alla. 

Många förknippar nog hälsa med att träna och äta nyttigt. Och det gör jag med men för mig är hälsa så mycket mer än det fysiska. För mig är det psykiska minst lika viktigt om inte viktigare. Hälsa är även mentalt och socialt kopplat. Alla delar utav livet finna inbakade i ordet hälsa, i alla fall enligt mig.

Ofta är det först när människor mår dåligt som de faktiskt börjar reflektera över sin hälsa men jag tror att det är viktigt för alla att göra det. Att då och då stanna upp och fundera över vad som gör dig glad, hur dina matvanor ser ut, vad du gör för att koppla av och hur ditt umgänge ser ut kan vara bra. Det är så lätt att livet bara rusar på annars och man inser först när det gått väldigt långt att något inte står rätt till.

Jag upplever att jag är väldigt duktig på att tänka över min livssituation och aktivt göra val som tar mig dit jag vill. Jag har fördelen att ha en underbar och smart man här hemma som jag kan bolla tankar och idéer med och det brukar alltid resultera i väldigt givande samtal. Jag antar att det är mitt sätt att upprätthålla en balans i mitt liv. Att ständigt föra en dialog med den människa som lever mig närmast och som känner mig bäst.

Hur gör du för att upprätthålla en balans mellan sömn, mat, rörelse och sinnen? Vad är hälsa för dig?

Kommentera

Konsten att vara rättvis mot sig själv

Många är vi där ute som har satt upp olika träningsmål eller kanske rent kroppsliga mål för oss själva. Vi ska gå ner ett visst antal kilon, kanske gå upp några kilon, klara av att springa en viss sträcka eller kunna lyfta en viss tyngd. Och det är ju jättebra, att vi sätter upp mål att sträva mot.

Det jag däremot inte tycker är så himla bra är att många är väldigt orättvisa mot sig själva. Låt oss säga att jag har satt upp ett mål att gå ner 7 kilo på två månader. Jag har ett mål men jag sätter inte upp någon direkt plan för genomförandet, inte mer än att jag ska gå promenader och ta mig till gymmet några gånger i veckan. Kanske börja äta lite bättre också.

Hur många, hur långa och hur intensiva promenaderna ska vara är oklart. Vad jag ska träna på gymmet är oklart och exakt hur jag bör äta är även det väldigt oklart. Men jag ska göra det. Är det någon där ute som kanske känner igen sig nu?

Första veckan går bra. Jag går till gymmet några gånger, precis enligt planen och jag har dragit ner på sötsaker. Veckorna passerar sedan med lite olika bra prestation och vips så har det gått två månader och målet ska vara nått. Nu visar det sig att jag ”bara” har gått ner 5 kilo och jag blir sjukt besviken på mig själv. Fy vad dålig jag är som inte uppnådde målet.

Jag tappar all motivation och lust till träning och lever på precis som innan denna ”livsförändring” och går ganska snabbt upp de där 5 kilona igen. Vad gör jag för fel? Varför nådde jag inte målet?

För det första är det superviktigt att sätta ett realistiskt mål och med realistiskt så menar jag att det ska vara nåbart för just dig! Så vad som är realistiskt för mig kanske inte är det för någon annan.

Sen kommer vi till själva genomförandet som ofta är viktigare att planera och förbereda än själva målet. Målet är enkelt det är det som ska göras innan som är det tuffa. Jag tror det är viktigt att ha en tydlig plan. Att man vet exakt vad man ska göra och när. Man ska vara sjysst mot sig själv och göra det så enkelt att följa som möjligt. Inga frågetecken.

Och så en sista viktig sak – gjorde vi allt som vi skulle göra för att nå målet? Följde vi planen, åt vi det vi skulle och tränade vi de passen som krävdes för att klara av att springa den där milen som vi kanske hade som mål? Om inte – var då inte så hård mot din kropp. Straffa den inte med missnöje, bitterhet och besvikelse. Har man inte gjort vad som krävs så kan man heller inte förvänta sig de resultat man vill ha. Och det är just dit jag vill komma med detta inlägg.

Jag tror många därute gång på gång blir besvikna och ledsna över att deras mål aldrig uppnås när de egentligen inte alls har gett sig själva den tiden det krävs för att komma dit. Det är enligt mig att vara extremt orättvis mot sig själv! Klandra inte din kropp för att den inte klarar av omöjliga saker. Se istället till att ge den alla förutsättningar som krävs och når du ändå inte målet, ja det är först då du kan börja undra vad som inte stämmer och fundera över hur du ska ändra i din träning.

Ge inte upp för lätt och var rättvis mot dig själv och din kropp! ♥

Vet du inte hur just du bör träna och äta eller vill du ha hjälp att sätta ett realistiskt mål? Kontakta då någon utbildad. Jag rekommenderar ju självklart CRfitness som du når genom att maila info@crfitness.se. Lycka till och kom ihåg att du förtjänar att behandla dig själv rättvist!

 

Kommentera

Hur beskriver du dig själv?

Vem är du? Vad har du för identitet? Hur väljer du att beskriva dig själv? Vilken roll väljer du att identifiera dig med först?


Jag heter Ellinor Hofström och är en 27 årig kvinna bosatt i Eskilstuna. Jag älskar träning och hälsa och ser mig själv som en inspiratör. Jag skulle vilja beskriva mig som en väldigt positiv människa som alltid försöker se allting från den ljusa sidan. Som person är jag väldigt ordningssam och vill alltid ha koll på läget samtidigt som jag kan vara väldigt impulsiv och flexibel. Min förmåga att planera gör detta möjligt.

Jag heter Ellinor Hofström, är gift och har två barn samt två bonusbarn. Vi bor tillsammans i ett hus i Eskilstuna. Jag är 27 år och jobbar som förskollärare. På fritiden tränar jag gärna.

Jag heter Ellinor Hofström , är 27 år och jobbar som förskollärare i Eskilstuna. Fritiden spenderas åt träning och familjen. Jag driver även två bloggar samt är väldigt aktiv på Instagram.


Ovan ser ni tre olika beskrivningar utav mig som person. Eller egentligen är det bara den ena som beskriver mig som person och det är den första. De två andra beskriver mer min livssituation, hur min familj ser ut respektive vad jag gör. Jag upplever att väldigt många använder sig utav presentation nummer två eller tre när de får frågan om vem de är. Någon som känner igen sig, eller är jag helt ute och cyklar?

Att identifiera sig som mamma eller fru är för många väldigt enkelt och är oftast det första som kommer upp vid en presentation. Att se sig själv som positiv, driven affärskvinna, crossfittjej, naturmänniska eller liknande är biroller som kanske kommer som eftersläntrare eller helt enkelt glöms bort.

En lite spännande sak är att titta på folks bloggnamn, Instagramalias samt deras presentationer på Instagram. Vad heter de och vad står det? Många heter saker som @FruHofstrom, @mammatilltvå, @älskarminsambo och liknande.

På presentationerna där jag tänker att man antingen ska beskriva sig själv som person eller berätta vad som förväntas dyka upp i flödet har många skrivit saker som: Mamma till ….., gift med ….. osv. Presentationen blir mer som den andra här ovan. Man beskriver sin livssituation. Vilket är helt okej, absolut!! Det jag tycker är spännande är om de som har skrivit så är medvetna om det, ifall de har reflekterat över det själva eller om de helt enkelt tror att de har presenterat sig själva på de där korta raderna?.

Såhär ser min presentation ut. Jag har valt att ha mitt fullständiga namn först eftersom det är mitt konto. Vart jag är bosatt kommer efter av den anledningen att många som kommer in på kontot kommer från andra länder och pratar andra språk än det jag skriver på. Efter det har jag valt att få med att jag är hälsoinspiratör på crfitness.se och en utbildning. Dessa beskriver både mig som person och lite vad jag gör. De visar på att detta konto innehåller bilder som man kan relatera till hälsa, träning och inspiration. Jag har även valt att lägga in en kort rad om att jag faktiskt är mamma, fru och husägare. Medvetet val att inte lägga det först men vill även ha med det då kontot innehåller familjebilder och husbilder.

Jag har maxat antalet bokstäver/siffror och får alltså inte skriva mer i min presentation. Jag skulle gärna utveckla den och få in att jag är en positiv och driven tjej, mm. Men det får inte plats helt enkelt. Många tycker säkert detta är överdrivet att fundera över men jag tycker det är intressant och någonstans så visar det (kanske) hur man ser på sig själv och hur viktig man tycker att man är. Kanske, kanske inte..?

Jag hade en kort stund (typ några veckor) då jag hette @fruhofstrom på Instragram. Jag bytte väldigt fort tillbaka eftersom jag inte kände att det var rätt. Jag är Ellinor Hofström i första hand. Jag må vara någons fru och mamma men jag är alltid mig själv först. Så tänker jag.

För att dra en liknelse. När man flyger och de går igenom säkerhetsrutinerna blir man alltid informerad om att först själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan. Jag tycker det är lite liknande att man måste själv se till att äta för att kunna amma och göda sitt barn. Äter inte jag finns det inget till barnet.

Ja jag är en mamma och jag är också en fru men jag vill faktiskt inte sätta dessa två titlar som de primära i min beskrivning utav mig. Jag är ju fortfarande en person. Den personen försvann ju inte i samma stund som jag sa ”I do” eller i samma sekund som mitt första barn föddes. Jag är ju fortfarande jag och jag har min personlighet, mina intressen och mina drömmar. Precis som innan. Är det inte så det ska vara?

Jag är väldigt medveten om att intressena får mindre utrymme i samma stund som man blir mamma. Man får mindre utav både tid och pengar och man har alltid en till person att rätta sig efter. Men jag upplever att många tappar sina intressen och drömmar helt så fort de blir mamma. Fokuset blir bara barnet, barnet, barnet. Det tror jag är farligt!

Vad händer den dagen barnet är 18 och flyttar hemifrån? Vad händer ifall du skiljer dig från din man och får ett varannan-vecka-liv? Vad ska de man- och barnfria veckorna bestå utav när du levt ditt liv som endast mamma och fru? Vem tackar dig för att du gav upp en massa saker och offrade din egen lycka för att bli mamma, och endast mamma?

Knappast dina barn. Vem vill ha en mamma som inte har ett eget liv? En mamma som utan dig inte vet vad hon är eller hur hon ska identifiera sig själv? Självklart kan detta även appliceras på pappor. Precis samma sak där.

Jag kanske låter hård nu men jag tror detta är viktigt att tänka på. Jag älskar min man och mina barn och de kommer alltid först MEN det betyder inte att jag inte får plats i det hela och får jag frågan om vem JAG är så väljer jag att svara som exempel nummer ett ovan. Jag har koll på vem jag är, hur jag lever och vad jag gör. Jag kan separera dem och se skillnaderna. Kan du det? Vem är du? Hur viktig är du för dig själv? ♥

 

Kommentera