När fettet minskar och musklerna växer.

Alltså jag är SÅ glad just nu. Det går så himla bra med min kost och träning och resultaten kommer. Jag har kört stenhårt med min träning och fått till 4-5 riktigt bra pass varje vecka, samt kanske 5 promenader. Denna vecka fick jag ett nytt träningsprogram efter att ha kört det andra i 9 veckor. Nu kommer träningsvärken igen kan jag lova, ajaj!

Kosten har jag inte varit strikt med. I veckorna så äter jag helt enligt plan men på helgerna så fuskar jag en del. Inte varje helg men nästan varje. Och ändå får jag bra resultat. Det går sakta framåt men det är precis så jag vill ha det, det känns hållbart. Dessutom vill jag inte göra något som kan trigga min gamla ätstörning, ortorexin. Så ett lugnt tempo är rätt för mig. Ingen hets eller stress!

Idag vägde jag mig på Inbodyvågen och vet ni- sedan start 2/1 har jag tappat 3,7 kg i RENT FETT! Hur bra? Samtidigt som musklerna har ökat lite. Jag är så galet nöjd och stolt.

Idag ska jag äta massa gott efter att ha varit sockerfri i 12 dagar, MUMS! Hoppas ni har en minst lika bra dag som mig. Kramar ♥

Kommentera

#ellinorfitby30

I år fyller jag 30 år, helt galet!! Men så är det. Självklart vill jag vara i mitt liv bästa form tills dess. Stark som en oxe, smärtfri (vilket jag i stort sett redan är) och trimmad så som jag vill. Jag har till september på mig och som hjälp har jag satt upp lite olika delmål och självklart ett stort mål.

Jag tycker mål ska vara mätbara, jag vill ha siffror och faktiska bevis på att jag nått målen. diffusa mål som känslor, sinnestillstånd mm passar inte mig lika bra. Jag är en typisk blå person och jag vill kunna på papper se resultatet. Därför blev mina nedskriva mål viktmål i år. Absolut hade de kunnat vara mål i form av att lyfta tyngre på gymmet men nu valde jag viktmål, alltså kroppsvikt.

Jag satte upp ett stort mål och tre delmål längs vägen. För att jag ska motiveras ännu mer så satte jag även upp lite olika belöningar när jag kommer fram till varje delmål. Och jag har redan nått första så nu är ett par svarta träningstights från ICANIWILL påväg hem till mig 🙂

Belöningen för delmål två är en shoppingdag för både mig och Henke då vi ska fylla på garderoberna med massa nytt som sitter bra 🙂 Tredje belöningen är ett par nya träningsskor och det är såååå välbehövligt kan jag lova. Vågar inte ens erkänna hur många år jag haft mina (och ärligt talat så minns jag inte det heller). Jag tänkte satsa på ett par jäkligt skyssta och BRA crossfitskor som passar bra när jag tränar mycket marklyft, benböj mm och kör så tungt som jag faktiskt kör.

Sista belöningen är ju ändå den bästa. Jag är ett riktigt bikinifreak och många vet att jag äger fler bikinis än vad jag är gammal (nästintill). Ny kropp = ny bikini. Låter ju helt rimligt 🙂 Denna goding är från Zaful och jag hoppas verkligen den kommer sitta bra. Och att den finns kvar när jag nått målet, hahah. Annars hittar jag garanterat någon annan 😉 Det är alltså den blåa nedan jag kollat på.

Och jag förstår om några utav er blir oroliga att en person som jag med det bagaget jag har från min ortorexi nu har satt upp ett viktmål. Jag lovar er att det inte är någon fara. Jag har inte huggit något i sten och skulle detta mål vara helt ogenomförbart så ändrar jag. Det är inte mer än så och jag har inte blivit manisk. Jag väger mig inte särskilt ofta och jag tar allt med ro. Dessutom är viktmålet över den vikt jag hade innan barnen så den är långt ifrån extremt utan snarare rimlig. Men jag vet att vikten egentligen säger 0 så skulle jag se att jag ökar massor i muskler men inte når mitt viktmål så anser jag mig ändå vara i mål. Siffran på vågen är inte allt utan det är en sammanvägning av alla resultat.

Jag har alltså vägt in mig på CRfitness-inbodyvåg för att kunna se muskelmassa, vätska och fettprocent. Jag vill se att jag äter rätt och inte tappar muskler för då behöver kosten justeras. Så ingen oro behövs, det kan jag lova. Jag är i ett otroligt bra stadie i livet och jag är tacksam att jag har den bakgrund jag har. Herregud vad jag lärt mig mycket om mig själv och vad stark jag blivit.

Är du orolig att just du lider av ortorexi eller någon i din närhet, läs DETTA INLÄGG för att förstå mer vad det handlar om och för att se om det är just det. Men kom ihåg att det kan te sig olika för alla.

Puss och kram på er alla godingar! ♥

Kommentera

Detta måste upp till ytan!!

Först och främst vill jag bara säga TACK till er ALLA som så flitigt läser min blogg. Det motiverar mig att fortsätta skriva. Lämna gärna en kommentar eller så ibland så jag ser vilka ni är som läser. Vore roligt! Jag ser ju bara att ni är många 😉

Sen vill jag återigen ta upp ämnet ÄTSTÖRNINGAR. Ett ständigt aktuellt ämne som trots sin frekventa omnämning i sociala medier ändå innehåller en hel del som folk inte tycks ha koll på. Som till exempel en hel ”kategori” i ämnet ätstörningar – ortorexi. Alla vet om anorexi och bullemi men ortorexi har av någon anledning fallit bakom dem och tas sällan upp till ljuset.

Det är synd för jag tror den typen av ätstörning är SÅ vanlig och det är också den som utåt sett är svår att se. Den är även svårt att inse själv att man har. Man är ju hälsosam för fasen… Eller? Att dra en gräns mellan hälsosam och manisk är svårt och kanske är linjen på olika ställen för olika människor.

För mig är det definitivt varningsklockor när stora delar av dagen uppgår åt att planera in så mycket träning som möjligt, fundera på hur minsta intag påverkar vikten, pressa sig själv, tänka negativt om sin kropp, väga sig frekvent och liknande. Det är i mina ögon inte hälsosamt utan jag skulle placera in dessa beteenden under begreppet ortorexi.

Jag möter en mängd olika människor i och med mitt yrke som LPG-terapeut. En del vill bara tyst ligga och njuta av behandlingen medan en del vill prata och ventilera sig. Jag stöter då ibland på människor som jag tycker uppvisar tydliga varningstecken. Kvinnor med tankar kring kost, träning och sin kropp som inte alls känns hälsosamma och sunda.

Detta skrämmer mig och gör mig ledsen samtidigt som jag blir otroligt tacksam att de vågar öppna sig och jag då får en liten chans att på något sätt hjälpa dem. Att lyssna och kunna förstå deras tankesätt då jag själv befunnit mig där är ofta väldigt uppskattat.

Jag är helt säker på att otroligt många fler (!!!!) tjejer och kvinnor, och säkerligen även män, därute lider utav just ortorexi och jag tycker att det är viktigt att hålla diskussionen om detta uppe, ständigt. Den får aldrig dö ut.

Eftersom jag själv lidit av denna ätstörning så ser jag det som en uppgift jag har – att sprida informationen vidare, att hjälpa dem jag kan och att aldrig någonsin lägga på tabulocket.

Vill du läsa tidigare inlägg om ortorexi så klicka HÄR!

Vill du ställa frågor eller liknande privat så maila info@ellinorhofstrom.se ♥

Kommentera

Repost från min Instagram

En tillsynes hälsosam och glad tjej i Miami 2012 👆Vad som inte syntes var att jag misshandlade mig själv varje dag! Straffade mig själv och min kropp.

Jag led utav ätstörningen ortorexi. Jag kontrollerade ständigt mina intag och min vikt på en manisk nivå. Till och med mängden vatten analyserades.

Jag blir så otroligt ledsen när jag ser andra tjejer lägga ut saker på Instagram som speglar dessa tankar jag hade under min sjukdomsperiod. Tankar som att flera träningspass ska tryckas in under en dag för att kompensera mindre bra kost. Maten ska minskas för att träningen inte blivit så bra som den var tänkt. Att lite fuskätande måste försvaras i sociala medier.

Jag säger inte att tankar som dessa är lika med ätstörning, absolut inte! Men jag vill sända ut en varning! Snälla snälla, använd inte kost och träning för att straffa dig själv! Gör det inte till en större sak än vad det är.

Mat är till för att njutas av och träning är till för att kroppen ska må bra och vice versa. Släpp tvångstankarna om träningshets och dubbelpass när någon godsak för mycket slunkit ner. Se det istället som extra energi till det tilltänkta träningspasset! ❤️

(detta postade jag på Instagram igår men väljer att dela det även här)

Kommentera

Ortorexi – här får ni en grundligare inblick i hur mitt liv såg ut

REPOST! Då detta är ett väldigt viktigt ämne så väljer jag att posta detta inlägg igen!


Idag släpptes poddavsnittet där jag deltar och pratar om ortorexi. Nervös, spänd, glad och stolt är känslorna som svallar inom mig just nu. Jag känner inte att jag svarade så bra som jag kunde dels för att jag var nervös men mest för att jag inte hade hört frågorna innan och skulle ha behövt lite betänketid för att kunna svara mer utförligt. Därav detta blogginlägg. Att skriva är min starka sida och det är så jag uttrycker mig allra bäst!

2011 är alltså året då jag själv tycker mig se att min ortorexi började. Det var då det blev extremt och ångestfyllt. Jag försöker tänka tillbaka ännu längre och kan faktiskt se och komma ihåg saker som kan ha varit frön för min sjukdom. Alltså händelser som gjorde att min ortorexi senare växte fram.

För många, många år sedan (långt innan 2011) så fick jag en väldigt onödig kommentar av en äldre kvinna. Det var midsommar och vi var som vanligt i Ödeby och firade med familjen. Jag var under denna period av livet större än vad jag är nu. Inte tjock men mullig. Jag minns dock inte att det var någonting jag led av. I alla fall denna kvinna sa någonting till mig som gjorde mig jätteledsen och som jag minns att min mamma blev jätteförbannad över. Minns inte de exakta orden men det var någonting med att jag åt för mycket mat. Jag tror det kan ha varit i just det ögonblicket som det första fröt för min ortorexi blev sått.

2009, sommaren, så gick jag ner massor i vikt. Hela 10 kilo faktiskt. Jag hade nyss tagit studenten och skulle till hösten börja på universitetet så klasskamraterna blev nya och de flesta visste inte hur jag hade sett ut innan så jag fick nog inte jättemycket kommentarer om denna viktminskning som trots allt hade gått väldigt fort. Jag hade inte kommit till det där ångestfyllda och sjukliga tänket ännu utan dessa 10 kilo gick jag ner för att jag började gå väldigt långa och många promenader och tänkte lite mer på vad jag åt. Än var det alltså ingen fara.

2010, också det sommaren, så gick jag ner ytterligare 10 kilo och när jag sedan kom tillbaka till universitetet efter sommaren så fick jag många kommentarer. Beröm och positiva ord haglade och jag kände mig så himla stolt. Fortfarande inget sjukt tänk kring mat och träning och ingen ortorexi hade utvecklats men jag skulle snart vara där.

2011, året då det slog till. Jag blev sjuk. Snabbt!! Jag hade flyttat hemifrån och bodde med min dåvarande kille, en kille som även han tränade massor, dock inte sjukligt mycket. Hade jag bott hemma under denna period så tror jag min mamma hade kunnat uppmärksamma det sjukliga i min livsstil men eftersom jag inte gjorde det så hade jag fritt spelrum för mina sjuka idéer.

Jag smalnade av massor och blev till en sticka (enligt mig). Jag minns att jag älskade min kropp och var så himla stolt över hur jag såg ut. Jag kände mig stark och sund. När jag hade nått mitt uppsatta viktmål så blev jag uttråkad. Vad skulle jag nu göra? Hur mycket till kunde jag pressa kroppen att gå ner? Jag blev besatt av tanken på att förlora i vikt och jag började ställa mig oftare och oftare på vågen. Det började med att jag vägde mig morgon och kväll och slutade med att jag stod på vågen morgon och kväll och även innan OCH efter varje mål. Jag analyserade hur vågen reagerade på det jag stoppade i mig och justerade resten av dagens intag och träning efter det.

Jag levde nu i ångest. ÅNGEST, ÅNGEST, ÅNGEST! Min kropp som jag tidigare varit stolt över och mått bra i var nu fylld med hemska tankar och då främst ångest. Jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på denna tid. Riktigt ont i magen.

All min vakna tid spenderades till att kontrollera kost och träning så att jag kunde få se ett litet minus på vågen, om så bara 1 hekto. SJUKT!! Min lycka baserades på resultatet på vågen. Alla människor som känner mig idag vet att detta är sååå långt ifrån hur jag är som person. Jag är glad och extremt positiv och framförallt jag vet att min lycka endast styrs utav mig själv. Bara JAG kan ansvara för mitt mående, inte vågen.

Kommentarerna haglade in och varje gång jag postade en bild på Facebook så fick jag massor av frågor om hur jag kunde vara så snygg och vad jag hade gjort för att nå dit. Jag ansågs vara en hälsomänniska och många ville ha råd och tips från mig om hur man levde sunt. Om de bara visste hur osund jag var och hur mycket jag misshandlade min kropp…

Ortorexi

ortorexi

Den positiva uppmärksamheten spädde bara på min sjukdom och jag levde i förnekelse för sanningen som någonstans i bakhuvudet sa mig att min livsstil inte var bra. En annan faktor som gjorde att jag levde kvar i ortorexin var mina relationer. Relationen till min sambo och relationen till mina vänner.

2012 började jag på riktigt inse hur olycklig jag faktiskt var och mitt sätt att hantera det var att slå bort det eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det. Utåt var allting toppen, mer än toppen. Jag hade en kille som var supersnäll och min familj älskade honom. Jag fick ofta höra hur bra han var och hur glad jag skulle vara för att jag hade hittat honom. Och han var verkligen en toppenkille, jag tänker absolut inte försöka slänga någon skit på honom. Problemet var bara att jag inte hade några känslor för honom. En människa kan vara hur bra och snäll som helst men finns det ingenting mer där så funkar det inte i längden.

Dessa tankar och avsaknad utav kärlekskänslor åt hål på mig. Jag kände mig så fruktansvärt skyldig. Jag avskydde stundtals mig själv. Varför kunde jag inte bara vara kär i honom? Det hade varit så himla mycket enklare. Jag ville inte svika någon. Ville inte svika honom. Ville inte svika min familj som gillade honom så mycket och som trodde att allting var bra. Så jag fortsatte dag ut och dag in att leva med honom.

Jag fortsatte även att träffa de vänner som jag hade. Några utav dem kände jag dock att jag egentligen inte hade något riktigt vänskapsband till. Vi var inte riktiga vänner. Jag kunde inte vara mig själv med dem och jag kunde aldrig öppna mig. Så jag fortsatte att leva i falskhet i mitt hem och även bland mina ”vänner”.

Denna situation gjorde att att jag kände att jag hade noll kontroll över mitt liv. Verkligen NOLL. För att kompensera detta så tog jag min kost och träning till sjuka nivåer. Jag kontrollerade allt stenhårt. YES, äntligen hade jag någonting jag kunde kontrollera och styra precis i den riktning jag ville. När mitt liv i övrigt kändes påtvingat och meningslöst så hade jag nu något jag kunde styra med järnhandske. Det är detta som gjorde att min ortorexi fortgick månad efter månad.

Jag är en väldigt stark tjej, en tjej som vet vad jag vill och som inte accepterar någon skit från någon. Att jag då ständigt i över 2 års tid kastade skit på mig själv utan att göra någonting åt det fick mig att skämmas över mig själv. Att kontrollera maten stenhårt blev som ett slags straff mot mig själv. Hemskt!!

Så hur gör man då för att ta sig ur ett osunt beteende, ett olyckligt förhållande och fejkade vänskapsrelationer? Hur gör man för att vända upp och ner på sitt liv totalt? Jo jag har svaret på det! Man kastar sig ut. Jag kastade mig ut från Kilimanjaro utan att veta om fallskärmen var på, jag chansade, hoppade och herregud så bra det blev.

I december 2012 träffade jag mitt livs kärlek och det sa bara PANG. Han bodde i Eskilstuna och jag i Örebro. Jag tog beslutet blixtsnabbt! Innan många hann blinka så hade jag gjort slut med min sambo och flyttat till nya kärleken. Där och då lämnade jag min sjukdom bakom mig.

Har man någon gång lidit utav en ätstörning så finns alltid de sjuka tankarna där i bakhuvudet någonstans men skillnaden på att vara sjuk och frisk är att jag nu kan kontrollera dem. Jag tänker dem och inser i samma veva hur sjuka de är. Sen är det inte mer med det. De styr inte mitt liv och de påverkar absolut inte min lycka. Mina dagar spenderandes på vågen är ett minne blott och jag är så himla glad och stolt att jag har tagit mig dit jag är idag.

Om du inte har samma tur som jag, att det perfekta tillfället att vända upp och ner på livet och bryta dig fri inträffar så får du själv skapa det. Sök hjälp! Ingen ska behöva må sådär dåligt som jag gjorde. Livet ska inte vara ångestfyllt, mat ska inte användas för att på något sätt bestraffa sig själv och träning SKA vara lustfyllt och inte påtvingat.

CRfitness har en underbar kvinna som kan hjälpa just Dig att ta dig an denna sjukdom eller liknade sjukdomar. Linn Axelsson är utbildad KBT- och ACT-terapeut och känner du som läser detta att du på något sätt har ett sjukligt förhållande till mat så tveka inte att höra av dig till henne. Maila info@crfitness.se. Vill du istället komma i kontakt med mig direkt av någon anledning så skicka ett mail till info@ellinorhofstrom.se.

Tack för att ni tog er tid att läsa!! GLAD PÅSK!!! 🙂 

 

Kommentera

Ätstörning – när fixeringen tar över ens liv

Avsnitt 4 utav CR Fitness-podden innehöll mycket spännande, jag har ju redan tagit upp ämnet ”kronisk smärta”. En annan sak jag fastnade för var diskussionen om ätstörningar och kost av den anledningen att jag själv har lidit utav en ätstörning. Inte anorexi. Inte bulimi. Utan en annan ätstörning som faktiskt inte alla har hört talas om – ortorexi.

Ortorexi innebär en fanatisk fixering vid en hälsosam livsstil. Man vill träna så mycket som möjligt och äta så nyttigt som möjligt. Kanske inte låter så farligt men det är det. Det blir extremt och tillslut är det inte nyttigt längre, men man tror ju det själv.

Jag led utav detta för många år sedan när jag bodde i Örebro. Måste vara 6-5 år sedan nu. Kanske inte så längesen ändå, men det känns så eftersom jag är så långt ifrån det tänket idag.

Jag hade en ständig kamp emot vågen. Jag vägde mig heeeeela tiden. Säkert 10 gånger dagligen. Verkligen helt sjukt, och tragiskt. Varje gram upp eller ner analyserade jag och justerade resten av dagens kost och träning efter det.

Jag åt väldigt nyttigt. Jag åt egentligen bra mat felet var bara att det var för lite, alldeles på tok för lite för den sjuka mängden träning jag tryckte in under ett dygn.

Jag kunde inte ens titta på tv på kvällarna som vanligt folk. Eller ja jag tittade på tv men jag satt inte i soffan. Antingen gjorde jag situps på golvet eller så körde jag squats. Jag tog vara på varje minuts tillfälle till träning.

Skulle jag gå på någon gruppträning på friskis som jag tränade på i Örebro så försökte jag alltid pussla ihop så jag kunde gå på två i rad. Ett pass var ju alldeles för lite. Skulle jag köra spinning så var jag nästan alltid uppe i gymmet en timme innan och körde annat.

Då vägde jag 62 kilo till mina 174 centimetrar och var väldigt smal. Min övre viktgräns var 65 kilo, vägde jag över det så fick jag panik, ångest!!! Det gick bara inte. När jag hade kommit i form efter första graviditeten så vägde jag 70-72 kilo och var betydligt mer nöjd med kroppen än när den vägde 62. Jag var starkare, sundare och snyggare. Och jag hade noll ångest över vikten!!

Att kunna leva utan vikthetsen är så obeskrivligt skönt. Jag släppte den i samma veva som jag träffade min man, Henke. När jag bodde i Örebro var jag en otroligt olycklig själ. Olycklig i mitt dåvarande förhållande, olycklig med mina kompisrelationer och allmänt olycklig med livet i stort. Jag kände mig vilsen och tyckte inte riktigt att jag hade kontrollen över mitt liv.

För att kunna kontrollera någonting och känna att jag hade makten över något i mitt liv så började jag därför att kontrollera min vikt, stramade åt matintaget och hetsade ständigt till fler träningstimmar varje dag.

Sen kom december 2012 och jag åkte iväg på Mondaybars Luciakryss. Där träffade jag Henke och blev blixtförälskad. Jag bodde ju då som tidigare nämnt i Örebro och levde i ett samboförhållande. En dryg månad senare bodde jag i Eskilstuna tillsammans med mannen från kryssningen.

Tvära vändningar och livet kastades runt i en sekund. Det är mitt livs bästa beslut och det har gjort mig till den lyckliga människan jag är idag. Jag lever livet precis så som jag vill ha det och jag är så himla tillfreds med min kropp. Även nu efter min andra förlossning. Jag är inte alls i den form jag vill komma till men det gör inget. Jag har inte bråttom, jag hetsar inte och jag pressar absolut inte mig själv.

Jag är stolt över min kropp och skulle absolut inte ha några problem med att visa den i bikini som den ser ut just nu. Vågens siffror betyder noll och jag väger mig typ aldrig (just nu äger jag inte ens en fungerande våg). Så jävla skönt att vara fri från alla sjuka tankar kring mat!!!

Mat är till för att njuta av, inte för att ge en ångest. Maten får aldrig bli till en fiende. Kom ihåg det!

Dessa bilder är från 2011-2012, de år jag var sjuk. Kanske enligt många är en fin kropp men jag tycker jag är alldeles för smal, ser ju ut som ett streck. Dessutom vet jag hur jag mådde inombords – inte särskilt bra. Jag var inte sund!!

Miami

Bahamas

Jordanien

Kommentera

Kroppen efter graviditeten

Nu har det gått 1 vecka sedan förlossningen och kroppen har redan börjat återhämta sig. Totalt så gick jag upp ungefär 16 kg (vet inte exakt vad jag vägde innan graviditeten). Av dessa 16 kg så har jag nu gått ner 9 kg. Helt galet! Bilderna nedan visar på en stor förändring 👏

Kropp

Kropp

Lite roligt att jämföra detta med hur det var efter förlossningen med Willem. På en knapp vecka hade jag då tappat 8,5 kg och bilderna nedan visar hur magen förändrades.

Viktnedgång

Snälla misstolka mig inte nu. Vikten och siffran på vågen betyder noll för mig. Därav att jag inte ens vet exakt vad jag vägde innan denna graviditet. Jag tycker bara det är roligt att med bilder och siffror jämföra och se hur kroppen återhämtar sig efter graviditeten. Jag har inte en speciell vikt som jag vill komma tillbaka till eller absolut ”måste” väga. Mitt mål är att komma igång med kost och träning för att jag ska få en stark kropp som mår bra och orkar livet som tvåbarnsmamma. Jag vill ha en kropp jag trivs med och den kroppen har ingen speciell förbestämd vikt. Jag får se vart jag hamnar helt enkelt.

För flera år sedan led jag av något som kallas ortorexi och var manisk med vad jag skulle väga. Jag fick inte väga ett gram mer än 62 och gjorde jag det så justerade jag kosten så den i mitt huvud blev ännu nyttigare och la till ännu ett träningspass och ännu en promenad på schemat den dagen. Jag vägde mig typ 7 gånger om dagen och analyserade allt jag stoppade i mig. Det var sjukt osunt som ni säkert förstår.

Så är det absolut inte nu. Innan graviditeten vägde jag mycket mer än dessa 62 kg. Jag låg någonstans runt 70-72 kg vilket säkert låter massor för många. Men jag trivdes och älskade min kropp. Jag var sund, stark och mådde galet bra. Vad jag kommer stanna på efter denna graviditet återstår att se. Jag kommer att väga mig och lägga ut om min viktminskning men jag kommer som sagt INTE ha ett viktmål utan jag stannar när jag känner att jag är på den punkt där kroppen mår så bra den bara kan må! Själva siffran är oväsentligt.

Låter kanske rörigt och motsägelsefullt för en del men jag hoppas någon där ute förstår vad jag menar 😊

Kommentera