Kroppspositivism

Hej hallå bloggen och alla läsare. Uppdateringen här är just nu usel men jag ser att ni inte slutar kika in här ändå – tusen tack ♥

För några dagar sedan postade jag ett inlägg på Instagram som blev väldigt uppskattat. Därför tänkte jag lägga ut det även här (se nedan) för de som inte redan sett det. Planen är att uppdatera bloggen med något nytt imorgon 🙂 Ha det fint!! ♥

Vet ni? Jag har kommit till en punkt där jag slutat jaga den perfekta kroppen. På min Bucket list står det ”komma i mitt livs form”. För ett tag sen slog det mig – jag är ju där!! Det här är livet så som jag vill leva det och det här är min kropp, rimligtvis borde det då vara mitt livs form. Jag är stark, pigg, smärtfri (för det mesta) hälsosam och jäkligt snygg. Vad mer behövs?

Jag är inte villig att lägga ner den tid som krävs för att kroppen ska bli enligt mitt ”perfekta ideal”. Varken i mängden träning eller i den strikta kost som krävs. Jag tränar för att må bra, för att orka leka med mina barn, för att vara frisk och smärtfri och jag äter för det mesta väldigt bra och får i mig allt jag behöver.

Detta balanserar jag upp med att ibland unna mig en massa gott. Det är så jag vill leva! Därför är det väldigt dumt att vara missnöjd med kroppen när jag aktivt väljer att inte lägga ner den möda som krävs för att nå ”perfektion”. Jag är stolt över min kropp. Jag älskar min kropp och jag är så förbaskat less på de stunder då jag vill ”vara bättre”. Jag är redan bättre! Jag är i mitt livs form!! ❤️
.
Resan till Marocko var det stora provet för mig. Och vet ni vad? Inte en endaste gång var jag missnöjd med min kropp eller tänkte en elak tanke!! Varken i solstolen i bikinin eller när jag såg mig själv på kort från alla möjliga vinklar. Det kändes så himla befriande! Hejdå elaka troll uppe i huvudet 👋👹

Kommentera

Konsten att leva i nuet

Det här med att leva i nuet har ju varit ett omdiskuterat fenomen ganska länge. Men hur svårt är det inte? Det finns så mycket måsten hela tiden, så mycket vi vill få gjort och så mycket att läsa i kapp på sociala medier. Ständigt! Det hör ju till generationen jag ändå tillhör. Och det är väl egentligen inget fel med det. Om man gör det med måtta.

Jag älskar sociala medier och allt som hör dem till, jag är en människa med mycket vilja och många drömmar så självklart finns det mycket jag vill hinna med på en vecka och jag har dessutom en familj på fyra barn på heltid samt man och hus så att det tillkommer en drös måsten är inget konstigt. MEN det gäller att hitta en balans. Att hitta sin tid till återhämtning där man känner att man kan leva i nuet, på riktigt. Och det har jag gjort.

Jag tror inte vi behöver sträva efter att ständigt leva efter mindfulness principer utan jag tror det räcker med att hitta sin dos då och då. Denna dos är självklart individuellt hur stor den är. För mig räcker det med att några timmar en gång i veckan verkligen koppla av. Då jag lever i nuet och stänger ute så mycket måsten och stress.

Vad gör jag då denna stund? Jo jag åker ut med hela familjen i skogen, en gång i veckan, oftast söndagar så packar vi väskorna fulla med mat och åker ut till ”vårt ställe” i skogen. Där lagar vi mat, umgås och bygger på vårt läger. DET är min veckodos av mindfulness, det är där jag tankar energi för kommande vecka och släpper stressen från gångna veckan. Visst mobilen tas upp då och då för att kunna fota och filma men that’s it. Vi har inga tider att passa, inget som MÅSTE göras just då och inga krav. Vi bara är och det blir som det blir. Jag älskar det! Hela familjen älskar det.

Att fundera på: När får Du återhämtning?

Kommentera

Låt dig själv komma först

Vilken är den viktigaste människan i ditt liv? Din man, ditt barn, din mamma? Jag tror många av oss tänker något utav dessa alternativ. Men borde vi inte tänka på oss själva? Utan sig själv så har man ju inget liv. Rimligtvis borde då också man själv vara den viktigaste personen i sitt eget liv.

Jag tycker vi är väldigt duktiga på att prioritera en mänga olika saker framför vårt eget välmående.

  • jobbet
  • barnen
  • huset
  • en vän som mår dåligt
  • köpa ny bil
  • planera semester
  • 1000 andra saker
  • Sen eventuellt, om man har tur – MIG SJÄLV!

Jag säger inte att detta är ett ohållbart sätt att leva på, absolut inte. Jättemånga människor lever såhär så bevisligen fungerar det ju. Däremot känner jag att det blir fruktansvärt orättvist mot dig själv att alltid göra så. När ska du få chansen att bli ditt bästa jag och prestera så bra som du faktiskt skulle kunna? När är det din tid att glänsa?

Jag har erfarit att många blandar ihop viljan av att bestämma över sitt eget liv och att ta hand om sig själv med egoism. Vilket för mig är väldigt konstigt då det är två helt olika saker. Det finns inget egoistiskt över att välja att leva sitt liv precis så som man själv vill det och att samtidigt se till att man själv mår bra. I alla fall inget utav den negativa klangen utav egoism som vi ofta refererar ordet till. Så länge ingen annan människa skadas så borde ju detta vara det vi ska stäva efter, eller?

Det handlar om att fråga sig själv ”Vad behöver jag för att må bra?. Detta kommer leda till att du blir bättre på att sätta gränser vilket är en stor del av en bra självkänsla. Kanske kommer du känna dig egoistisk först men helt ärligt – Vem mår bra ifall inte du gör det? Troligtvis inte dina barn, inte din man och inte dina vänner. Du kommer heller inte göra ett lika bra jobb som du skulle kunna göra.

Vem tjänar på att du mår dåligt? INGEN!! Vem tjänar på att du mår bra? ALLA!! Så bort med tankarna om egoism för de har inget här att göra!!

Varför ska alla andra ha mest att säga till om när det gäller Ditt liv och Dina ensaker? Varför ska de flesta beslut fattas med endast andras bästa i åtanke? Varför ska vi ständigt offra oss själva för att försöka vara andra till lags? Det är ju befängt!

Jag har en ”liten” teori om att endast jag själv ansvarar för mitt eget välmående. Självklart kan andra människor och händelser hjälpa eller stjälpa men i det långa loppet så är det jag själv som står vid rodret och styr. Jag kan inte se till att alla runt omkring mig mår bra och det är heller inte mitt ansvar. Däremot är det mitt ansvar att jag själv mår bra och det kan jag se till! Börja där ♥

Kommentera

Konsten att vara rättvis mot sig själv

Många är vi där ute som har satt upp olika träningsmål eller kanske rent kroppsliga mål för oss själva. Vi ska gå ner ett visst antal kilon, kanske gå upp några kilon, klara av att springa en viss sträcka eller kunna lyfta en viss tyngd. Och det är ju jättebra, att vi sätter upp mål att sträva mot.

Det jag däremot inte tycker är så himla bra är att många är väldigt orättvisa mot sig själva. Låt oss säga att jag har satt upp ett mål att gå ner 7 kilo på två månader. Jag har ett mål men jag sätter inte upp någon direkt plan för genomförandet, inte mer än att jag ska gå promenader och ta mig till gymmet några gånger i veckan. Kanske börja äta lite bättre också.

Hur många, hur långa och hur intensiva promenaderna ska vara är oklart. Vad jag ska träna på gymmet är oklart och exakt hur jag bör äta är även det väldigt oklart. Men jag ska göra det. Är det någon där ute som kanske känner igen sig nu?

Första veckan går bra. Jag går till gymmet några gånger, precis enligt planen och jag har dragit ner på sötsaker. Veckorna passerar sedan med lite olika bra prestation och vips så har det gått två månader och målet ska vara nått. Nu visar det sig att jag ”bara” har gått ner 5 kilo och jag blir sjukt besviken på mig själv. Fy vad dålig jag är som inte uppnådde målet.

Jag tappar all motivation och lust till träning och lever på precis som innan denna ”livsförändring” och går ganska snabbt upp de där 5 kilona igen. Vad gör jag för fel? Varför nådde jag inte målet?

För det första är det superviktigt att sätta ett realistiskt mål och med realistiskt så menar jag att det ska vara nåbart för just dig! Så vad som är realistiskt för mig kanske inte är det för någon annan.

Sen kommer vi till själva genomförandet som ofta är viktigare att planera och förbereda än själva målet. Målet är enkelt det är det som ska göras innan som är det tuffa. Jag tror det är viktigt att ha en tydlig plan. Att man vet exakt vad man ska göra och när. Man ska vara sjysst mot sig själv och göra det så enkelt att följa som möjligt. Inga frågetecken.

Och så en sista viktig sak – gjorde vi allt som vi skulle göra för att nå målet? Följde vi planen, åt vi det vi skulle och tränade vi de passen som krävdes för att klara av att springa den där milen som vi kanske hade som mål? Om inte – var då inte så hård mot din kropp. Straffa den inte med missnöje, bitterhet och besvikelse. Har man inte gjort vad som krävs så kan man heller inte förvänta sig de resultat man vill ha. Och det är just dit jag vill komma med detta inlägg.

Jag tror många därute gång på gång blir besvikna och ledsna över att deras mål aldrig uppnås när de egentligen inte alls har gett sig själva den tiden det krävs för att komma dit. Det är enligt mig att vara extremt orättvis mot sig själv! Klandra inte din kropp för att den inte klarar av omöjliga saker. Se istället till att ge den alla förutsättningar som krävs och når du ändå inte målet, ja det är först då du kan börja undra vad som inte stämmer och fundera över hur du ska ändra i din träning.

Ge inte upp för lätt och var rättvis mot dig själv och din kropp! ♥

Vet du inte hur just du bör träna och äta eller vill du ha hjälp att sätta ett realistiskt mål? Kontakta då någon utbildad. Jag rekommenderar ju självklart CRfitness som du når genom att maila info@crfitness.se. Lycka till och kom ihåg att du förtjänar att behandla dig själv rättvist!

 

Kommentera

Hur beskriver du dig själv?

Vem är du? Vad har du för identitet? Hur väljer du att beskriva dig själv? Vilken roll väljer du att identifiera dig med först?


Jag heter Ellinor Hofström och är en 27 årig kvinna bosatt i Eskilstuna. Jag älskar träning och hälsa och ser mig själv som en inspiratör. Jag skulle vilja beskriva mig som en väldigt positiv människa som alltid försöker se allting från den ljusa sidan. Som person är jag väldigt ordningssam och vill alltid ha koll på läget samtidigt som jag kan vara väldigt impulsiv och flexibel. Min förmåga att planera gör detta möjligt.

Jag heter Ellinor Hofström, är gift och har två barn samt två bonusbarn. Vi bor tillsammans i ett hus i Eskilstuna. Jag är 27 år och jobbar som förskollärare. På fritiden tränar jag gärna.

Jag heter Ellinor Hofström , är 27 år och jobbar som förskollärare i Eskilstuna. Fritiden spenderas åt träning och familjen. Jag driver även två bloggar samt är väldigt aktiv på Instagram.


Ovan ser ni tre olika beskrivningar utav mig som person. Eller egentligen är det bara den ena som beskriver mig som person och det är den första. De två andra beskriver mer min livssituation, hur min familj ser ut respektive vad jag gör. Jag upplever att väldigt många använder sig utav presentation nummer två eller tre när de får frågan om vem de är. Någon som känner igen sig, eller är jag helt ute och cyklar?

Att identifiera sig som mamma eller fru är för många väldigt enkelt och är oftast det första som kommer upp vid en presentation. Att se sig själv som positiv, driven affärskvinna, crossfittjej, naturmänniska eller liknande är biroller som kanske kommer som eftersläntrare eller helt enkelt glöms bort.

En lite spännande sak är att titta på folks bloggnamn, Instagramalias samt deras presentationer på Instagram. Vad heter de och vad står det? Många heter saker som @FruHofstrom, @mammatilltvå, @älskarminsambo och liknande.

På presentationerna där jag tänker att man antingen ska beskriva sig själv som person eller berätta vad som förväntas dyka upp i flödet har många skrivit saker som: Mamma till ….., gift med ….. osv. Presentationen blir mer som den andra här ovan. Man beskriver sin livssituation. Vilket är helt okej, absolut!! Det jag tycker är spännande är om de som har skrivit så är medvetna om det, ifall de har reflekterat över det själva eller om de helt enkelt tror att de har presenterat sig själva på de där korta raderna?.

Såhär ser min presentation ut. Jag har valt att ha mitt fullständiga namn först eftersom det är mitt konto. Vart jag är bosatt kommer efter av den anledningen att många som kommer in på kontot kommer från andra länder och pratar andra språk än det jag skriver på. Efter det har jag valt att få med att jag är hälsoinspiratör på crfitness.se och en utbildning. Dessa beskriver både mig som person och lite vad jag gör. De visar på att detta konto innehåller bilder som man kan relatera till hälsa, träning och inspiration. Jag har även valt att lägga in en kort rad om att jag faktiskt är mamma, fru och husägare. Medvetet val att inte lägga det först men vill även ha med det då kontot innehåller familjebilder och husbilder.

Jag har maxat antalet bokstäver/siffror och får alltså inte skriva mer i min presentation. Jag skulle gärna utveckla den och få in att jag är en positiv och driven tjej, mm. Men det får inte plats helt enkelt. Många tycker säkert detta är överdrivet att fundera över men jag tycker det är intressant och någonstans så visar det (kanske) hur man ser på sig själv och hur viktig man tycker att man är. Kanske, kanske inte..?

Jag hade en kort stund (typ några veckor) då jag hette @fruhofstrom på Instragram. Jag bytte väldigt fort tillbaka eftersom jag inte kände att det var rätt. Jag är Ellinor Hofström i första hand. Jag må vara någons fru och mamma men jag är alltid mig själv först. Så tänker jag.

För att dra en liknelse. När man flyger och de går igenom säkerhetsrutinerna blir man alltid informerad om att först själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan. Jag tycker det är lite liknande att man måste själv se till att äta för att kunna amma och göda sitt barn. Äter inte jag finns det inget till barnet.

Ja jag är en mamma och jag är också en fru men jag vill faktiskt inte sätta dessa två titlar som de primära i min beskrivning utav mig. Jag är ju fortfarande en person. Den personen försvann ju inte i samma stund som jag sa ”I do” eller i samma sekund som mitt första barn föddes. Jag är ju fortfarande jag och jag har min personlighet, mina intressen och mina drömmar. Precis som innan. Är det inte så det ska vara?

Jag är väldigt medveten om att intressena får mindre utrymme i samma stund som man blir mamma. Man får mindre utav både tid och pengar och man har alltid en till person att rätta sig efter. Men jag upplever att många tappar sina intressen och drömmar helt så fort de blir mamma. Fokuset blir bara barnet, barnet, barnet. Det tror jag är farligt!

Vad händer den dagen barnet är 18 och flyttar hemifrån? Vad händer ifall du skiljer dig från din man och får ett varannan-vecka-liv? Vad ska de man- och barnfria veckorna bestå utav när du levt ditt liv som endast mamma och fru? Vem tackar dig för att du gav upp en massa saker och offrade din egen lycka för att bli mamma, och endast mamma?

Knappast dina barn. Vem vill ha en mamma som inte har ett eget liv? En mamma som utan dig inte vet vad hon är eller hur hon ska identifiera sig själv? Självklart kan detta även appliceras på pappor. Precis samma sak där.

Jag kanske låter hård nu men jag tror detta är viktigt att tänka på. Jag älskar min man och mina barn och de kommer alltid först MEN det betyder inte att jag inte får plats i det hela och får jag frågan om vem JAG är så väljer jag att svara som exempel nummer ett ovan. Jag har koll på vem jag är, hur jag lever och vad jag gör. Jag kan separera dem och se skillnaderna. Kan du det? Vem är du? Hur viktig är du för dig själv? ♥

 

Kommentera

Motivationstisdag – sätt upp delmål

Motivationstips nummer 9:

Äntligen tisdag och dags för lite motivationspepp. Dagens tips är som titeln lyder – sätt upp delmål. Jag stöter ofta på människor som tappat motivationen, lusten och orken då de känner att ”ingenting” händer, dagen då målet ska vara nått närmar sig med stormsteg och glappet mellan målresultatet och det befintliga resultatet för alldeles för stort.

Det intressanta då är att veta vart denna människa befann sig vid startpunkten, vad hen satte upp för mål och vilken tidsplan. En tidsplan på ca 1-3 månader tycker jag är superbra. Lagom tid för att hinna åstadkomma något men samtidigt inte för lång tid för att tappa motivationen eller fokuset. Har du bestämt att du ska nå ditt mål om 9 månader kan det vara svårt att hålla lusten och motivationen uppe hela tiden.

Har du som mål att gå ner 30 kilo så är detta självklart inte rimligt att klara inom 3 månader. Mitt tips är då att sätta upp delmål. Tanken att 30 kilo ska bort kan fortfarande finnas kvar i huvudet men börja med att ha som mål att ändra kosten, sedan att smyga in lite vardagsmotion för att sedan sätta upp viktmål.

Känslan av att känna att man klarar av något, känslan när du har nått ett delmål taggar dig att klara av resten av resan. Att kämpa, kämpa, kämpa och ha lång väg framför sig innan ett mål är nått kan vara väldigt svårt och tradigt. Utstaka istället vägen så att du blir belönad genom att ta du klarar av några delmål.

För mig funkar detta jättebra. Jag har inga viktmål efter min graviditet men jag har som mål att komma i en form som jag trivs superbra med – drömformen alltså. Som första delmål var att komma igång med kosten efter att ha ätit extremt onyttigt under hela graviditeten. Det klarade jag av väldigt fort och jag kände mig superduktig. Motivationen var på topp (är på topp).

Nästa delmål var att komma igång med promenader och vardagsmotion efter att ha legat i stort sett stilla hela graviditeten på grund utav min hemska foglossning. Det delmålet är också avbockat och nästa likaså som var att få ihop magmusklerna och kunna smyga in riktig träning.

Nu är magmusklerna tillbaka där de ska och jag kan träna nästan normalt igen. Nästa delmål är nu att få in träningsrutiner och se till att passen blir gjorda varje vecka. Inte riktigt kommit dit än men jag är på gång 🙂

motivation

Kommentera

IBS – en utav världens vanligaste folksjukdomar

IBS

Jag liksom många andra människor lider utav IBS och ser ofta ut som på bilden ovan. IBS är en funktionell mag- tarmsjukdom som faktiskt hela 15-20 % lider utav. Det är en av världens vanligaste folksjukdomar. Med funktionell sjukdom menas att man undersöker utan att finna något egentligt fel men magen och tarmarna fungerar ändå inte som de ska.

Denna sjukdom påverkar ofta hela ens vardag och många tvingas anpassa sig väldigt mycket efter sin mage. Man brukar även säga att magproblem påverkar hela kroppen och även immunförsvaret så detta är absolut ingen skitsak utan kan vara ett rent helvete att leva med.

De vanligaste symtomen är lös eller hård mage, kramper, gaser och uppblåsthet. Vissa kan även uppleva känslan utav knivhugg i magen. Stress och kost är de faktorer som påverkar IBS och gör det sämre. Vissa kan ha t.ex. 80% stressrelaterad IBS medan andra kanske har mer procent på kostdelen. Det är olika för alla.

Att tänka på vad man äter är ofta ett råd man får när man lider utav denna magsjukdom men faktum är att det inte riktigt funkar så. Magen och tarmarna är så pass komplex att man inte kan koppla samman smärtan och gaserna med vad man senast stoppade i sig. Att försöka sig på ett sådant detektivarbete är alldeles för svårt för en vanlig människa utan några direkta kunskaper kring kost.

Hur vet man då att man har IBS? Tyvärr kan man inte veta 100% säkert då det inte finns något blodprov eller annat test som kan fastställa IBS. När du kommer till läkaren med dina besvär så kommer du först få testas för laktos- och glutenintollerans. Är dessa test negativa så brukar man då ge diagnosen IBS.

IBS är absolut inte farligt på något sätt även om man alltid hamnar på ”tarmcancer” när man googlar symtomen. Däremot kan det som sagt vara väldigt jobbigt att leva med och jag har haft dessa besvär i 12 år nu skulle jag tro. Min mage går i perioder och kan stundtals vara jättebra för att sedan bli värre.

För mig är det superviktigt att jag håller mina tider vad gäller kosten. Äter jag med mer än 3 timmars mellanrum så får jag alltid kramper och svullen mage. Håller jag däremot tiderna och äter efter mitt kostschema från CRfitness så slipper jag problemen helt om inte stressen är där och bidrar med sitt vill säga.

Många läkare som jag har varit hos har velat skriva ut diverse piller och pulver och tipsat om probiotika hit och dit. Detta har gett noll effekt mer än ett stort hål i plånboken då produkterna ofta är väldigt dyra. Jag har testat Iberogast och fan och hans moster men nej för mig funkar det INTE. Jag måste hålla min kost och mina tider för att min mage ska må bra.

Efter att jag la ut bilden ovan på Instagram så fick jag mängder utav kommentarer från folk som också led utav IBS. Därför valde jag att skriva detta inlägg och hoppas på att det kan hjälpa någon där ute på något sätt. Eller kanske någon kan få upp ögonen för att det är just IBS som denne har.

Mitt främsta råd är i alla fall – håll mattiderna och håll er till ett kostschema gjort utav en kostrådgivare eller en dietist. Hos CRfitness.se kan du få hjälp med detta. Klicka HÄR för att komma rätt.

Hur har du fått bukt med dina problem och vad har du för tips?

Kommentera

Ortorexi – här får ni en grundligare inblick i hur mitt liv såg ut

REPOST! Då detta är ett väldigt viktigt ämne så väljer jag att posta detta inlägg igen!


Idag släpptes poddavsnittet där jag deltar och pratar om ortorexi. Nervös, spänd, glad och stolt är känslorna som svallar inom mig just nu. Jag känner inte att jag svarade så bra som jag kunde dels för att jag var nervös men mest för att jag inte hade hört frågorna innan och skulle ha behövt lite betänketid för att kunna svara mer utförligt. Därav detta blogginlägg. Att skriva är min starka sida och det är så jag uttrycker mig allra bäst!

2011 är alltså året då jag själv tycker mig se att min ortorexi började. Det var då det blev extremt och ångestfyllt. Jag försöker tänka tillbaka ännu längre och kan faktiskt se och komma ihåg saker som kan ha varit frön för min sjukdom. Alltså händelser som gjorde att min ortorexi senare växte fram.

För många, många år sedan (långt innan 2011) så fick jag en väldigt onödig kommentar av en äldre kvinna. Det var midsommar och vi var som vanligt i Ödeby och firade med familjen. Jag var under denna period av livet större än vad jag är nu. Inte tjock men mullig. Jag minns dock inte att det var någonting jag led av. I alla fall denna kvinna sa någonting till mig som gjorde mig jätteledsen och som jag minns att min mamma blev jätteförbannad över. Minns inte de exakta orden men det var någonting med att jag åt för mycket mat. Jag tror det kan ha varit i just det ögonblicket som det första fröt för min ortorexi blev sått.

2009, sommaren, så gick jag ner massor i vikt. Hela 10 kilo faktiskt. Jag hade nyss tagit studenten och skulle till hösten börja på universitetet så klasskamraterna blev nya och de flesta visste inte hur jag hade sett ut innan så jag fick nog inte jättemycket kommentarer om denna viktminskning som trots allt hade gått väldigt fort. Jag hade inte kommit till det där ångestfyllda och sjukliga tänket ännu utan dessa 10 kilo gick jag ner för att jag började gå väldigt långa och många promenader och tänkte lite mer på vad jag åt. Än var det alltså ingen fara.

2010, också det sommaren, så gick jag ner ytterligare 10 kilo och när jag sedan kom tillbaka till universitetet efter sommaren så fick jag många kommentarer. Beröm och positiva ord haglade och jag kände mig så himla stolt. Fortfarande inget sjukt tänk kring mat och träning och ingen ortorexi hade utvecklats men jag skulle snart vara där.

2011, året då det slog till. Jag blev sjuk. Snabbt!! Jag hade flyttat hemifrån och bodde med min dåvarande kille, en kille som även han tränade massor, dock inte sjukligt mycket. Hade jag bott hemma under denna period så tror jag min mamma hade kunnat uppmärksamma det sjukliga i min livsstil men eftersom jag inte gjorde det så hade jag fritt spelrum för mina sjuka idéer.

Jag smalnade av massor och blev till en sticka (enligt mig). Jag minns att jag älskade min kropp och var så himla stolt över hur jag såg ut. Jag kände mig stark och sund. När jag hade nått mitt uppsatta viktmål så blev jag uttråkad. Vad skulle jag nu göra? Hur mycket till kunde jag pressa kroppen att gå ner? Jag blev besatt av tanken på att förlora i vikt och jag började ställa mig oftare och oftare på vågen. Det började med att jag vägde mig morgon och kväll och slutade med att jag stod på vågen morgon och kväll och även innan OCH efter varje mål. Jag analyserade hur vågen reagerade på det jag stoppade i mig och justerade resten av dagens intag och träning efter det.

Jag levde nu i ångest. ÅNGEST, ÅNGEST, ÅNGEST! Min kropp som jag tidigare varit stolt över och mått bra i var nu fylld med hemska tankar och då främst ångest. Jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på denna tid. Riktigt ont i magen.

All min vakna tid spenderades till att kontrollera kost och träning så att jag kunde få se ett litet minus på vågen, om så bara 1 hekto. SJUKT!! Min lycka baserades på resultatet på vågen. Alla människor som känner mig idag vet att detta är sååå långt ifrån hur jag är som person. Jag är glad och extremt positiv och framförallt jag vet att min lycka endast styrs utav mig själv. Bara JAG kan ansvara för mitt mående, inte vågen.

Kommentarerna haglade in och varje gång jag postade en bild på Facebook så fick jag massor av frågor om hur jag kunde vara så snygg och vad jag hade gjort för att nå dit. Jag ansågs vara en hälsomänniska och många ville ha råd och tips från mig om hur man levde sunt. Om de bara visste hur osund jag var och hur mycket jag misshandlade min kropp…

Ortorexi

ortorexi

Den positiva uppmärksamheten spädde bara på min sjukdom och jag levde i förnekelse för sanningen som någonstans i bakhuvudet sa mig att min livsstil inte var bra. En annan faktor som gjorde att jag levde kvar i ortorexin var mina relationer. Relationen till min sambo och relationen till mina vänner.

2012 började jag på riktigt inse hur olycklig jag faktiskt var och mitt sätt att hantera det var att slå bort det eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det. Utåt var allting toppen, mer än toppen. Jag hade en kille som var supersnäll och min familj älskade honom. Jag fick ofta höra hur bra han var och hur glad jag skulle vara för att jag hade hittat honom. Och han var verkligen en toppenkille, jag tänker absolut inte försöka slänga någon skit på honom. Problemet var bara att jag inte hade några känslor för honom. En människa kan vara hur bra och snäll som helst men finns det ingenting mer där så funkar det inte i längden.

Dessa tankar och avsaknad utav kärlekskänslor åt hål på mig. Jag kände mig så fruktansvärt skyldig. Jag avskydde stundtals mig själv. Varför kunde jag inte bara vara kär i honom? Det hade varit så himla mycket enklare. Jag ville inte svika någon. Ville inte svika honom. Ville inte svika min familj som gillade honom så mycket och som trodde att allting var bra. Så jag fortsatte dag ut och dag in att leva med honom.

Jag fortsatte även att träffa de vänner som jag hade. Några utav dem kände jag dock att jag egentligen inte hade något riktigt vänskapsband till. Vi var inte riktiga vänner. Jag kunde inte vara mig själv med dem och jag kunde aldrig öppna mig. Så jag fortsatte att leva i falskhet i mitt hem och även bland mina ”vänner”.

Denna situation gjorde att att jag kände att jag hade noll kontroll över mitt liv. Verkligen NOLL. För att kompensera detta så tog jag min kost och träning till sjuka nivåer. Jag kontrollerade allt stenhårt. YES, äntligen hade jag någonting jag kunde kontrollera och styra precis i den riktning jag ville. När mitt liv i övrigt kändes påtvingat och meningslöst så hade jag nu något jag kunde styra med järnhandske. Det är detta som gjorde att min ortorexi fortgick månad efter månad.

Jag är en väldigt stark tjej, en tjej som vet vad jag vill och som inte accepterar någon skit från någon. Att jag då ständigt i över 2 års tid kastade skit på mig själv utan att göra någonting åt det fick mig att skämmas över mig själv. Att kontrollera maten stenhårt blev som ett slags straff mot mig själv. Hemskt!!

Så hur gör man då för att ta sig ur ett osunt beteende, ett olyckligt förhållande och fejkade vänskapsrelationer? Hur gör man för att vända upp och ner på sitt liv totalt? Jo jag har svaret på det! Man kastar sig ut. Jag kastade mig ut från Kilimanjaro utan att veta om fallskärmen var på, jag chansade, hoppade och herregud så bra det blev.

I december 2012 träffade jag mitt livs kärlek och det sa bara PANG. Han bodde i Eskilstuna och jag i Örebro. Jag tog beslutet blixtsnabbt! Innan många hann blinka så hade jag gjort slut med min sambo och flyttat till nya kärleken. Där och då lämnade jag min sjukdom bakom mig.

Har man någon gång lidit utav en ätstörning så finns alltid de sjuka tankarna där i bakhuvudet någonstans men skillnaden på att vara sjuk och frisk är att jag nu kan kontrollera dem. Jag tänker dem och inser i samma veva hur sjuka de är. Sen är det inte mer med det. De styr inte mitt liv och de påverkar absolut inte min lycka. Mina dagar spenderandes på vågen är ett minne blott och jag är så himla glad och stolt att jag har tagit mig dit jag är idag.

Om du inte har samma tur som jag, att det perfekta tillfället att vända upp och ner på livet och bryta dig fri inträffar så får du själv skapa det. Sök hjälp! Ingen ska behöva må sådär dåligt som jag gjorde. Livet ska inte vara ångestfyllt, mat ska inte användas för att på något sätt bestraffa sig själv och träning SKA vara lustfyllt och inte påtvingat.

CRfitness har en underbar kvinna som kan hjälpa just Dig att ta dig an denna sjukdom eller liknade sjukdomar. Linn Axelsson är utbildad KBT- och ACT-terapeut och känner du som läser detta att du på något sätt har ett sjukligt förhållande till mat så tveka inte att höra av dig till henne. Maila info@crfitness.se. Vill du istället komma i kontakt med mig direkt av någon anledning så skicka ett mail till info@ellinorhofstrom.se.

Tack för att ni tog er tid att läsa!! GLAD PÅSK!!! 🙂 

 

Kommentera

Motivationstisdag – hitta din favorit

Motivationstips nummer 6:

Hitta din favoritpodd! Jag har nyligen upptäckt det härliga i att få sticka i lurarna i öronen, sätta på en podd och bara gå ut och gå. Egentid när den är som bäst för en småbarnsmamma som mig. Jag upplever att jag slappar av på ett annat sätt än när jag lyssnar på musik. Låtarna på mina listor kan jag utan och innan, jag vet hur de går och hur långa de är så hjärnan börjar lätt fundera på massa annat under tiden jag är ute och går. Vilket inte är tanken med mina promenader.

Jag vill att de ska vara stunder då jag får vara ifred, stunder då jag kan släppa tankarna på allt runt omkring och bara försvinna bort ett tag. Jag vill inte fundera på vad jag måste göra när jag kommer hem och liknande.

Nu kanske någon undrar och ”vad har detta med motivation att göra”? Ja det kan man ju fråga sig. Det kanske mer är åt inspirationshållet men skitsamma- det är någonting som får mig att längta efter min träning och motion varje dag. Något som får mig att aldrig hoppa över ett ”pass” (promenader är ju typ min träning hittills). Något som får mig att må väldigt bra och därför vill jag dela med mig utav detta.

Men för att försöka koppla det lite till motivation så kan jag ju tipsa om två poddar som verkligen motiverar, inspirerar och peppar till träning och hälsa.

  • Träningspodden

  • CR fitness podden

Dessa två tycker jag verkligen ni ska testa på och tro mig ni kommer älska dem!! Dessutom så kan jag avslöja att jag under nästa veckas inspelning utav CR fitness podden kommer delta. Japp ni kommer få höra mig i avsnitt 7. Hjälp vad nervös jag är!!!

favorit

Kommentera