Ortorexi – här får ni en grundligare inblick i hur mitt liv såg ut

REPOST! Då detta är ett väldigt viktigt ämne så väljer jag att posta detta inlägg igen!


Idag släpptes poddavsnittet där jag deltar och pratar om ortorexi. Nervös, spänd, glad och stolt är känslorna som svallar inom mig just nu. Jag känner inte att jag svarade så bra som jag kunde dels för att jag var nervös men mest för att jag inte hade hört frågorna innan och skulle ha behövt lite betänketid för att kunna svara mer utförligt. Därav detta blogginlägg. Att skriva är min starka sida och det är så jag uttrycker mig allra bäst!

2011 är alltså året då jag själv tycker mig se att min ortorexi började. Det var då det blev extremt och ångestfyllt. Jag försöker tänka tillbaka ännu längre och kan faktiskt se och komma ihåg saker som kan ha varit frön för min sjukdom. Alltså händelser som gjorde att min ortorexi senare växte fram.

För många, många år sedan (långt innan 2011) så fick jag en väldigt onödig kommentar av en äldre kvinna. Det var midsommar och vi var som vanligt i Ödeby och firade med familjen. Jag var under denna period av livet större än vad jag är nu. Inte tjock men mullig. Jag minns dock inte att det var någonting jag led av. I alla fall denna kvinna sa någonting till mig som gjorde mig jätteledsen och som jag minns att min mamma blev jätteförbannad över. Minns inte de exakta orden men det var någonting med att jag åt för mycket mat. Jag tror det kan ha varit i just det ögonblicket som det första fröt för min ortorexi blev sått.

2009, sommaren, så gick jag ner massor i vikt. Hela 10 kilo faktiskt. Jag hade nyss tagit studenten och skulle till hösten börja på universitetet så klasskamraterna blev nya och de flesta visste inte hur jag hade sett ut innan så jag fick nog inte jättemycket kommentarer om denna viktminskning som trots allt hade gått väldigt fort. Jag hade inte kommit till det där ångestfyllda och sjukliga tänket ännu utan dessa 10 kilo gick jag ner för att jag började gå väldigt långa och många promenader och tänkte lite mer på vad jag åt. Än var det alltså ingen fara.

2010, också det sommaren, så gick jag ner ytterligare 10 kilo och när jag sedan kom tillbaka till universitetet efter sommaren så fick jag många kommentarer. Beröm och positiva ord haglade och jag kände mig så himla stolt. Fortfarande inget sjukt tänk kring mat och träning och ingen ortorexi hade utvecklats men jag skulle snart vara där.

2011, året då det slog till. Jag blev sjuk. Snabbt!! Jag hade flyttat hemifrån och bodde med min dåvarande kille, en kille som även han tränade massor, dock inte sjukligt mycket. Hade jag bott hemma under denna period så tror jag min mamma hade kunnat uppmärksamma det sjukliga i min livsstil men eftersom jag inte gjorde det så hade jag fritt spelrum för mina sjuka idéer.

Jag smalnade av massor och blev till en sticka (enligt mig). Jag minns att jag älskade min kropp och var så himla stolt över hur jag såg ut. Jag kände mig stark och sund. När jag hade nått mitt uppsatta viktmål så blev jag uttråkad. Vad skulle jag nu göra? Hur mycket till kunde jag pressa kroppen att gå ner? Jag blev besatt av tanken på att förlora i vikt och jag började ställa mig oftare och oftare på vågen. Det började med att jag vägde mig morgon och kväll och slutade med att jag stod på vågen morgon och kväll och även innan OCH efter varje mål. Jag analyserade hur vågen reagerade på det jag stoppade i mig och justerade resten av dagens intag och träning efter det.

Jag levde nu i ångest. ÅNGEST, ÅNGEST, ÅNGEST! Min kropp som jag tidigare varit stolt över och mått bra i var nu fylld med hemska tankar och då främst ångest. Jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på denna tid. Riktigt ont i magen.

All min vakna tid spenderades till att kontrollera kost och träning så att jag kunde få se ett litet minus på vågen, om så bara 1 hekto. SJUKT!! Min lycka baserades på resultatet på vågen. Alla människor som känner mig idag vet att detta är sååå långt ifrån hur jag är som person. Jag är glad och extremt positiv och framförallt jag vet att min lycka endast styrs utav mig själv. Bara JAG kan ansvara för mitt mående, inte vågen.

Kommentarerna haglade in och varje gång jag postade en bild på Facebook så fick jag massor av frågor om hur jag kunde vara så snygg och vad jag hade gjort för att nå dit. Jag ansågs vara en hälsomänniska och många ville ha råd och tips från mig om hur man levde sunt. Om de bara visste hur osund jag var och hur mycket jag misshandlade min kropp…

Ortorexi

ortorexi

Den positiva uppmärksamheten spädde bara på min sjukdom och jag levde i förnekelse för sanningen som någonstans i bakhuvudet sa mig att min livsstil inte var bra. En annan faktor som gjorde att jag levde kvar i ortorexin var mina relationer. Relationen till min sambo och relationen till mina vänner.

2012 började jag på riktigt inse hur olycklig jag faktiskt var och mitt sätt att hantera det var att slå bort det eftersom jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det. Utåt var allting toppen, mer än toppen. Jag hade en kille som var supersnäll och min familj älskade honom. Jag fick ofta höra hur bra han var och hur glad jag skulle vara för att jag hade hittat honom. Och han var verkligen en toppenkille, jag tänker absolut inte försöka slänga någon skit på honom. Problemet var bara att jag inte hade några känslor för honom. En människa kan vara hur bra och snäll som helst men finns det ingenting mer där så funkar det inte i längden.

Dessa tankar och avsaknad utav kärlekskänslor åt hål på mig. Jag kände mig så fruktansvärt skyldig. Jag avskydde stundtals mig själv. Varför kunde jag inte bara vara kär i honom? Det hade varit så himla mycket enklare. Jag ville inte svika någon. Ville inte svika honom. Ville inte svika min familj som gillade honom så mycket och som trodde att allting var bra. Så jag fortsatte dag ut och dag in att leva med honom.

Jag fortsatte även att träffa de vänner som jag hade. Några utav dem kände jag dock att jag egentligen inte hade något riktigt vänskapsband till. Vi var inte riktiga vänner. Jag kunde inte vara mig själv med dem och jag kunde aldrig öppna mig. Så jag fortsatte att leva i falskhet i mitt hem och även bland mina ”vänner”.

Denna situation gjorde att att jag kände att jag hade noll kontroll över mitt liv. Verkligen NOLL. För att kompensera detta så tog jag min kost och träning till sjuka nivåer. Jag kontrollerade allt stenhårt. YES, äntligen hade jag någonting jag kunde kontrollera och styra precis i den riktning jag ville. När mitt liv i övrigt kändes påtvingat och meningslöst så hade jag nu något jag kunde styra med järnhandske. Det är detta som gjorde att min ortorexi fortgick månad efter månad.

Jag är en väldigt stark tjej, en tjej som vet vad jag vill och som inte accepterar någon skit från någon. Att jag då ständigt i över 2 års tid kastade skit på mig själv utan att göra någonting åt det fick mig att skämmas över mig själv. Att kontrollera maten stenhårt blev som ett slags straff mot mig själv. Hemskt!!

Så hur gör man då för att ta sig ur ett osunt beteende, ett olyckligt förhållande och fejkade vänskapsrelationer? Hur gör man för att vända upp och ner på sitt liv totalt? Jo jag har svaret på det! Man kastar sig ut. Jag kastade mig ut från Kilimanjaro utan att veta om fallskärmen var på, jag chansade, hoppade och herregud så bra det blev.

I december 2012 träffade jag mitt livs kärlek och det sa bara PANG. Han bodde i Eskilstuna och jag i Örebro. Jag tog beslutet blixtsnabbt! Innan många hann blinka så hade jag gjort slut med min sambo och flyttat till nya kärleken. Där och då lämnade jag min sjukdom bakom mig.

Har man någon gång lidit utav en ätstörning så finns alltid de sjuka tankarna där i bakhuvudet någonstans men skillnaden på att vara sjuk och frisk är att jag nu kan kontrollera dem. Jag tänker dem och inser i samma veva hur sjuka de är. Sen är det inte mer med det. De styr inte mitt liv och de påverkar absolut inte min lycka. Mina dagar spenderandes på vågen är ett minne blott och jag är så himla glad och stolt att jag har tagit mig dit jag är idag.

Om du inte har samma tur som jag, att det perfekta tillfället att vända upp och ner på livet och bryta dig fri inträffar så får du själv skapa det. Sök hjälp! Ingen ska behöva må sådär dåligt som jag gjorde. Livet ska inte vara ångestfyllt, mat ska inte användas för att på något sätt bestraffa sig själv och träning SKA vara lustfyllt och inte påtvingat.

CRfitness har en underbar kvinna som kan hjälpa just Dig att ta dig an denna sjukdom eller liknade sjukdomar. Linn Axelsson är utbildad KBT- och ACT-terapeut och känner du som läser detta att du på något sätt har ett sjukligt förhållande till mat så tveka inte att höra av dig till henne. Maila info@crfitness.se. Vill du istället komma i kontakt med mig direkt av någon anledning så skicka ett mail till info@ellinorhofstrom.se.

Tack för att ni tog er tid att läsa!! GLAD PÅSK!!! 🙂 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *