Jag är livrädd för att gå in i väggen

”När en i familjen kraschar in i väggen så följer den andra snart efter”. 

Många har sagt ovanstående mening till mig och jag förstår att det ofta är så. Jag är så himla rädd att det ska drabba även mig. Hur ska man ensam orka göra allt som man vanligtvis brukar vara två på? Hur ska man ensam orka vara pelaren i en stor familj?

Min man gick in i väggen, ordentligt vid lucia. Jag hade under en längre tid varit orolig för honom men inte riktigt fattat allvaret i det hela. Hur skulle jag kunna fatta det? När han sedan kraschade så kändes det som att hela vårt liv pausades och tillvaron vändes upp och ner.

Där stod jag med trasig man, hus, nytt jobb och fyra barn på heltid. Jag tog direkt på mig ansvaret att jonglera hela familjen och allt runt omkring ensam. Jag bara gjorde det, även när jag inte orkade så gjorde jag det. För vad hade jag för val? Barnen kan inte ha två föräldrar som inte orkar. Jag var tvungen.

Inte förrän nu när min man mår mycket bättre och vårt liv är lite mer normalt igen har jag kunnat börja känna efter. Nu kommer smällarna av hur jag faktiskt mådde december, januari och februari. Och smällarna kommer hårt.

Nu fattar jag hur jag klarade av allting och hur jag ”orkade”. Jag stängde av mig själv. Allt! Alla tankar och känslor stängdes av så fort jag klev upp på morgonen. Lämna barn, jobba, hämta barn, laga mat, bada barn, kolla läxor, städa, tvätta, göra matlådor, lägga barn och sedan stupade jag. Varje kväll. Dödstrött innan klockan var 20:00. Sen började en ny dag och samma visa spelades igen. Dag efter dag!

Inte förrän nu har jag tid att slå på tankarna och känslorna och faktiskt känna efter. Och jag mår inte särskilt bra. Jag är stressad, konstant. Finns det inget att stressa över så hittar jag ändå något. Jag har en extremt låg tröskel och jag klarar inte av minsta lilla.

Häromdagen sa Henke till mig. Han ser mig komma hem dag efter dag och köra slut på mig själv. Han bad mig att varje dag när jag kommer hem efter jobbet sätta mig ner i 10 minuter och bara slappna av innan jag gör alla måsten. Den tanken gav mig panik! Jag fick världens stresspåslag och panik inombords. Hur fasen ska jag hinna sitta ner i 10 hela minuter?! I mitt huvud var det omöjligt!

Detta var som sagt några dagar sedan och jag har sedan dess fattat hur jävla sjukt det är att jag blir stressad av att sitta ner i 10 minuter. 10 ynka minuter gör att jag brister. SJUKT! Jag har insett att han har rätt och på måndag är det dags att införa detta. Hur fasen blir det om jag också kraschar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *