Kategori: Bucket list

Herregud vilket äventyr vi har varit med om! En helt ny värld vi har fått uppleva. Precis som flera beskrev för oss innan så går det inte att med ord beskriva naturen uppe i Lappland. Man kan ta hur mycket bilder som helst men de är inte ett dugg rättvisa och visar inte ens i närheten av hur vackert det är där uppe i norr. Jag är kär!! Vi kommer definitivt återvända för att upptäcka och uppleva ännu mer utav norra delen av Sverige.

I söndags så lämnade vi av de små barnen hos mina föräldrar i Örebro och precis som jag hade förutspått så grinade jag påväg till bilen. Direkt efter avlämnandet så åkte vi till Stockholm och sov på ett hotell i närheten utav Arlanda. Skönt att kunna äta en ordentlig hotellfrukost och slippa stressa på morgonen eftersom vi skulle flyga hyfsat tidigt.

På måndagen flög vi upp till Kiruna vilket tar 1,5 timme från Stockholm. Då förstår man hur pass långt Sverige faktiskt är. Väl uppe i Kiruna så befann vi oss alltså i Lappland och faktiskt norr om poolcirkeln. Häftigt tycker jag!

Det första som slog mig var hur grönt det var där uppe. Här hemma har naturen antagit en mer gul och brun nyans men där uppe är det grönt och frodigt som att det vore slutet av maj. Midsommarblommor blommade även fint.

Efter en taxitur med en väldigt trevlig taxichaufför som berättade allt om Kiruna och visade vart staden skulle byggas om på nytt (Kiruna ska ju flyttas) så blev det en lång väntan på bussen till Nikkaluokta. När vi väl var framme där så var jag skapligt glad att vi hade bestämt oss för att flyga helikopter de två återstående milen till fjällstationen för det spöregnade.

Att flyga helikopter var skitcoolt rent ut sagt och jag har aldrig känt mig så lätt i hela mitt liv. Eftersom det tokregnade så blev det ingen tältning första natten. Vi hade tur som fick tag i några så kallade ”nödbäddar”. Madrasser utan lakan som låg utlagda 13 st i damernas relax. Dessa madrasser var inte billiga vill jag lova. 750 kr styck betalade vi för dessa och då ingick INTE frukost…. Men vad gör man inte för att slippa få allting dyngsurt till dagen efter. 1600 kr för madrasser + frukost fick vi punga ut. Härligt!

Frukosten var dock väldigt bra måste jag säga! Perfekt att börja morgonen med en lyxig frukostbuffé innan man ska upp på Kebnekaise.

Sedan satte vi igång. Resan upp på Sveriges högsta topp påbörjades. Någon vecka innan hade det tydligen toksnöat så pass mycket att det hade varit med på nyheterna. Och dagen vi anlände spöregnade det som sagt. Detta ledde till att vattennivåerna var extremt höga och de vanligen så kallade bäckarna man ska ta sig över var nu snarare forsar som flera utav dem inte gick att gå över. Vi fick alltså gå långa omvägar för att komma över dessa.

Nu spolar jag fram bandet så pass mycket att vi nu befinner oss i den så kallade ”Kaffedalen”. Det är här det sägs att man ska avgöra ifall man ska fortsätta eller inte. Om man orkar eller inte och om vädret lämpar sig att fortsätta i eller ej. Vi tittade upp mot den sista biten och tyckte det såg galet läskigt ut nerifrån dalen. Men fokuserad på att ta sig upp på toppen som man självklart är så fortsatte vi.

Vi borde ha avbrutit redan i Kaffedalen. Det var ingen idé att fortsätta eftersom resterande del utav trippen bara bestod utav skräck. Vi fortsatte alltså och där det vanligtvis denna årstid är stenig mark att gå på var det nu endast blötsnö med is under. På vissa ställen gick det hål rätt igenom när man satte ner foten och vad som väntade under hade man ingen aning om.

Efter att ha kommit över den biten som vi tyckte såg läskig ut nerifrån Kaffedalen så blev det helt plötsligt ännu värre. Henke frågade mig gång på gång ifall jag var säker på att jag ville fortsätta och jag tänkte bara att snart blir det bättre. Jag tänkte absolut inte på att vi skulle behöva gå ner exakt samma väg.

Tillslut blev det så pass att vi var tvungna att klättra på alla fyra i blötsnön. Vi hade endast ett par decimeter att sätta fötterna på och utanför det var det flera hundra meter ner till klippblock. Ramlar man där så är det liksom godnatt…. Fötterna slant och händerna blev stela och röda av köld. Jag vågade varken kolla åt sidan, upp eller ner och väskan på ryggen vägde skapligt mycket för att klättra på alla fyra.

Till slut så började min kloka svärmors sista ord till mig ringa i öronen. ”Ta inga onödiga risker nu. Tänk på att ni har fyra barn som väntar på er”. Jag kunde då bara se barnens ansikten framför mig och jag insåg hur jävla äckligt rädd jag faktiskt var. Jag stannade och sa till Henke att jag ville avbryta. Det är inte värt det. För vems skull ska vi riskera livet bara för att komma ända upp på toppen? Vi var redan 1900 m.ö.h, det är galet jäkla högt upp och jag var LIVRÄDD!!!

Då vände vi oss om och jag insåg att det var sååå mycket läskigare att ta sig ner. Jag bröt ihop och grinade som ett barn men tog mig ändå ner tack och lov. Väl nere i Kaffedalen så kollade vi åter upp mot stället vi nyss hade klättrat på och undrade vad fan vi tänkte? Vad skulle vi upp där och göra? En innan oss vände precis på det stället och när vi kom ner i Kaffedalen igen så mötte vi ett par som hade sett oss där uppe och tyckte det såg galet läskigt ut. De valde att vända utan att försöka sig på klättringen. Väldigt klokt utav dem.

Det som stör mig så fruktansvärt mycket är att denna bergsbestigning beskrivs som enkel och att man ska kunna göra den med barn. Nu förstår jag självklart att det beror på väderlag och årstid och att vi hade extrem otur men vi hade ALDRIG tagit med oss vår 13:åring om det så hade varit snöfritt och snustorrt. Man går nästan hela tiden precis bredvid stup och på stora stenar som ligger på varandra. Det krävs inte ett så stort felsteg för att man ska råka riktigt illa ut. Jag skulle absolut inte råda någon att ta med sig barn på denna led. Verkligen INTE!

Jag har tyvärr inga bilder som faktiskt visar hur otäcka ställen det finns på denna led. Som skrivet ovan så är bilderna på denna natur väldigt orättvisa och man måste se den med egna ögon.

Tråkigt att vi inte kom ända upp men jag är ändå så galet stolt över oss. Vi hade endast 900 meter vandring kvar och var faktiskt hela 1900 m.ö.h. Det är högt!! 🙂

Väl nere i Kaffedalen så lagade vi mat och jag tror aldrig soppa har smakat godare!! MUMS!!! Vatten dricker man direkt från forsarna och det är så himla rent så man nästan inte tror det är sant. Vatten som har smält från berget och runnit ner. Kan inte bli mer naturligt, kallare eller renare. Charmigt tycker jag!

Efter detta äventyr som jag ser som lyckat och absolut inte som ett misslyckande på något sätt så blev det en natt i tält. Våra liggunderlag var inte supertjocka och man kände tydligt alla stenar och rötter under kroppen. Vi var dock så slut båda två så somnade gjorde man ändå. När vi sedan vaknade dagen efter var knän, vader och fotleder så sjukt jäkla ömma!! Fy fan vad ont vi hade. Då var det bara att packa ihop allt, äta frukost, ta på sig väskorna som vägde 13 kg och vandra de två milen tillbaka till Nikkaluokta.

Två mil är för mig inte långt alls och jag kan gå betydligt längre än så utan några som helst problem. Men två mil efter att (nästan) ha bestigit Kebnekaise och två mil som består av sten är väldigt långa två mil. Vi gick och vi gick. Naturen å andra sidan gör vandringen sååå värd det. Vi gick förbi massor utav forsar och vi gick över hängbroar. Att gå där ute i ingenstans högt högt upp i Sverige helt utlämnad är en känsla av frihet för mig. Jag får ro i själen. Det är obeskrivligt.

Efter att ha vandrat ca 1,5 mil så var vi väääldigt hungriga och började leta efter ett ställe att laga mat på. Då helt plötsligt dyker det upp en restaurang mitt ute i ingenstans och vi köpte sjukt goda våfflor. Som en gudagåva kan jag lova!!!

Så himla söta toalettskyltar 😉  Man ser att man är i Norrland i alla fall, haha!

Ett inlägg med tips till den som planerar att göra denna resa kommer komma upp inom kort! Håll utkik 🙂