Nu har det gått över en vecka sedan vår lilla prinsessa valde att titta ut. Frågan är nu - hur mår jag? Hur mår jag fysiskt och hur mår jag psykiskt?
Kan börja med att säga att efter förlossningen med Willem så hade jag ett helvete med stygnen efter att de hade klippt mig där nere. Det gjorde fruktansvärt ont och jag hade svårt att sitta ganska långt efter födseln. Tack och lov att Xylocain finns!!! Nu med Isabella så blev jag inte klippt och klarade mig tack och lov från att spricka. Jag fick en liten liten bristning som var så pass liten att de inte gjorde något åt den. Den skulle läka av sig själv sa de. Det kan svida när jag kissar, det är den enda "komplikationen" jag har där nere. SÅ TACKSAM!
Sen kommer vi till "ihopdragandet" (hittade nog just på det ordet) av livmodern. Även det gjorde mycket ondare första gången. Denna gång har jag haft som svag mensvärk vilket inte är något att direkt klaga över. Förra gången hade jag så ont att jag fick ta smärtstillande i flera dagar efter förlossningen.
Foglossningen då. Japp den är kvar och ganska så mycket tyvärr MEN jag tror stenhårt på att den kommer att försvinna snart. Känner det på mig. Jag är inte alls lika stor och tung längre och vaggar inte fram så det underlättar mycket för höfterna. Jag har dock struntat i smärtan och gått ut och gått några gånger i sakta tempo vilket har resulterat i att jag knappt kommit upp på toaletten på natten så nej foglossningen är tyvärr inte borta.
Magen har som ni såg i ett tidigare inlägg börjat dra ihop sig och jag fick som tur var inga bristningar. Ganska så sjukt att kroppen kan töja ut sig så pass mycket och sen dra ihop sig utan att det brister. Häftigt!!
För övrigt så känns kroppen mycket mer som sig själv igen efter graviditeten. Försvinner foglossningen så är jag fit for fight så att säga. Känns underbart!!!
